Martin & jag

Just nu visar dom Notting Hill på trean. Underbara feel good film, även om jag har tv:n på mest i bakgrunden medan jag pysslar med annat här hemma. Har en tendens att göra det, alltså att ha tv:n på fast jag inte tittar. För att döva tystnaden kanske? Nästan tragiskt isåfall.
Hursom, nu kom jag bort mig från ämnet. Notting Hill var det ja. Är det någon påhittad karaktär jag många gånger känt igen mig i så är det i Martin, Hugh Grants hjälpreda i bokaffären. Han som knatar runt i koftor och mest säger fel saker. Speciellt på slutet i bröllopsscenen när han står för sig själv och försöker dansa men sen avbryter sig själv mitt i den. Vet inte varför, men jag tycker att just den scenen är så spot on jag.

Lånade bilden härifrån.

En annan jag känner igen mig i är den rundlagda killen som äter tårta alldeles för sig själv i Ghost World. Fast jag hellre skulle vilja vara som Enid. Eller snarare, jag ville det så gärna när den filmen kom ut och ännu mer efter att jag läst serien, vilket var strax efter gymnasiet. Nu, not so much faktiskt. Med andra ord så känner jag viss samhörighet med kufiska, ensamma killar. Uppenbarligen.