En sorgens dag

Klockan ett i natt avrättas Troy Davis. Ni som läst tidningarna idag vet nog lite om fallet; han fälldes för mord på en polisman 1991. Sen dess har sju av nio vittnen ändrat sig. Man har inte heller kunnat hitta något mordvapen och inga fysiska bevis har kunnat binda honom till mordet. Ändå ska han avrättas. Hans advokat ansökte om nåd men fick avslag. För att bevisbördan hamnar hos försvaret för att han redan är dömd. Ni hör ju själva hur urbota dumt det låter. Man är alltså skyldig tills man bevisats oskyldig enligt den amerikanska modellen. 
– Om jag visste vad jag vet nu skulle Troy Davis inte befinna sig i dödscell, har en tidigare juryledamot sagt. 
Herregud! Världen är verkligen full av idioter och de bestämmer huruvida någon ska få leva eller ej. Hela den här historien är så fruktansvärd. Jag blir riktigt beklämd när man läser om anhöriga som anser att rättvisa skipas i och med dödsdomen. Öga för öga, tand för tand. Jag förstår inte det resonemanget. Dom får ju ändå inte tillbaks sin älskade anhörig. Det är rent ut sagt sjukt att man kan börja gå vidare med sitt liv först när gärningsmannen är död. Som att det inte räckte med att han har suttit 20 år i fängelse.


Det är såna här stunder som man vill be en extra gång för mänskligheten. Eller helst säga upp bekantskapen med den. Men framför allt ber jag för Troy Davis och den mördade polismannens familj.