Rest in peace Adam

Jag tänkte göra ett inlägg om vilken trevlig dag jag har haft med kusinerna, om dansmaraton-passet som varade i nästan två timmar och som pajade mitt knä. Istället nåddes jag av nyheten om Beastie Boys-medlemmens MCAs död. Adam Yauch blev bara 47 år efter att ha förlorat kampen mot muncancer. Jag sitter på riktigt och gråter. Det kan tyckas överdrivet men Beastie Boys var mina hjältar när jag var yngre. De gjorde hiphopen tillgänglig för den stora massan, på ett bra sätt. Så vansinnigt coola och jag älskar deras musik än idag. För att inte tala om deras musikvideos, herregud! Han var tillsammans med Adrock och Mike D pionjärer, i klass med Michael Jackson. Fucking legends. Att han gick bort så ung gör det hela så mycket värre. Gud kanske vill ta dom bästa när dom är unga, men vad lämnas vi kvar med?


Vila i frid MCA. Du kommer vara saknad men aldrig glömd. 

Cry for everything bad that's ever happened

Jag har hamnat i en slags svacka. Jag har inte tränat sen i lördags, lusten har gått ur mig helt. Förra veckan tränade jag bara en gång och jag är tveksam till att det blir nånting gjort den här veckan överhuvudtaget. Men det gäller inte bara träningen, jag är rätt less på allt. Framför allt är jag trött på mig själv, på att jag alltid är trött och att jag alltid fokuserar på det negativa. Tänk om man kunde lägga lika mycket energi på att vara lite positiv istället och faktiskt göra något åt saker istället för att bara gråta över dom. Men som vi alla vet är gamla vanor är svåra att bli av med. Jag vill inte gå in för mycket på det här för jag tycker inte att det är rätt forum för det. Vissa saker är bättre att prata om med sina nära och kära om, även om jag har väldigt svårt att öppna mig. Ibland måste man dra ur mig sakerna. Det betyder inte att jag inte vill prata om det, jag tycker bara att det är svårt. 


Nog om det. Om det blir lite glest mellan blogginläggen så vet ni varför. Humöret finns helt enkelt inte där. Hur gör man för att hitta tillbaks till peppen? 

Gifs lånad härifrån.

Mindfuckery

Idag hade jag tänkt ge mig ut och bränna lite green på stan. Eftersom jag känt mig så låg på sistone tyckte jag att det vore på sin plats med en rejäl tröst och vad gör en flicka gladare än shopping? Jag gick in i ett omklädningsrum med armen fylld med plagg, redo att prova och eventuellt shoppa nåt inför ikväll. Istället möttes jag av en flodhäst i spegeln. Seriöst, jag har inte haft provrumsångest på flera år men idag slog den till med full kraft. Fan i helvete vad fet och äcklig jag kände mig därinne! Fick hålla mig för att inte börja grina där och då. Slutade med att jag snabbprovade grejerna för att rata allt och sedan skynda ut därifrån. Och därefter var resten av shoppingdagen förstörd. Kul tjej va? Herregud så LESS jag blir på dessa hjärnmonster. Och om jag har en (två, tre, fyra, vem räknar?) fettvalk, jag ska väl få vara fin för det? Vad spelar det för roll? Det är ju ingen som ser mig och ba: kolla in värsta feta tjejen, eller hur? Så varför tänker jag så illa om mig själv? Det är nog dags att reboota huvudet snart i form av snällare tankar. 


Nog om det. Det är ju St Patrick's Day idag. 
Gaby kommer snart över och förhoppningsvis blir det en riktigt blöt kväll. Det var längesen sist vi gick ut och jag behöver få fira mitt körkort. Kan nog bara sluta på två sätt men vi siktar på succé, right babe? Skål och ta det försiktigt ikväll!




Har ni sett den här videon förresten? Jag älskar ju Jake Gyllenhaal som vilken annan men i den här musikvideon spelar han allt annat än sitt vanliga, charmiga jag. Snarare ett äkta ärkecreepo i riktig American Psycho-tappning. Ni har blivit varnade. 

RIP Whitney

Vilken dunderfail att gå och lägga sig tidigare bara för att vakna en timme tidigare än väckarklockan. Försökte somna om men efter en halvtimme började sirenen Alfons jama så det var bara att masa sig upp. Jag undrar hur det känns att vakna upp riktigt utvilad? Jag sover aldrig bra nuförtiden. Igår var jag så trött att jag nästan gick sönder på jobbet trots att jag lagt mig tidigt kvällen innan och snoozat sent in på morgonen.


Och sen sitter man här med sin frukostskål och läser nyheten om Whitney Houstons död. Alltså. Var fanns alla dessa människor som påstods bry sig om henne under hennes sista stunder? Varför griper ingen in när en människa mår så uppenbart dåligt? Media som en endera stunden skrattar åt hennes tragiska uppenbarelse för att i nästa andetag tävla om vem som kan publicera den bästa hyllningskrönikan om henne. Sorgligt är det iallafall med alla dessa talanger som rycks ifrån oss alldeles för tidigt pga missbruk och struliga privatliv, såsom Whitney, Michael Jackson och Amy Winehouse.




Jag kommer alltid minnas dig för din fantastiska röst och skönhet. Vila i frid Whitney.

"Jo tack, det är bara bra..."

Åh vad det här kapitlet tog mig tillbaka till ångesten och sorgen från i våras. Jag känner inte alls på samma sätt idag, men jag kan verkligen relatera till hennes ord. Bitterheten.
Tack gode Gud att jag klarar av det här.





Jag vill vara en sån som har orealistiska förväntningar.

Ur ingenting kommer ingenting

Läget just nu:
Troligen kommer det bli en njurbiopsi i januari, så då kommer jag bli inlagd under två dagar. Jag får permission över helgen men ska komma tillbaks på måndag och förmodligen stanna här till onsdagen. (Så då blir det ju fem dagars vårdtid på sjukan trots allt.) Jag ska börja med Cellcept och sluta med Imurelet. Läkaren var noggrann med att påpeka att jag inte får bli gravid så länge jag äter Cellcept. "Om du planerar att bli gravid snart så kan vi inte sätta in den behandlingen". Nej jag har inga jävla barn eller nåt annat inplanerat för den delen, så kör hårt ni. Jag ska även få järntabletter för att få upp det värdet lite. Mina blodprovstagningar var ju som sagt helt skruttiga.


Just nu vill jag bara hem och böla som ett litet barn. Istället ligger jag här och torkar tårarna för jag vill inte att någon ska se mig. Jag vill inte ha några tröstande ord från en kall läkarhand. Som ni redan vet så är det mitt sätt att avreagera mig på, genom att gråta. Jag klarar det här men då måste jag få vara arg, ledsen, barnslig och få känna att livet är så jävla orättvist. Jag måste gråta för att orka. Jag kan inte nog understryka hur trött jag är på sjukhus och trista besked. Så fort jag fått information om urinodlingen tänker jag lägga benen på ryggen, fly till en trygg varm famn och krypa ihop till en liten boll.

111109

I måndags fick jag ett brev från sjukhuset där de berättade om vilken tid de vill att jag infinner mig där, vad jag borde ta med mig osv. Jag bara skummade igenom brevet snabbt men när jag läste igenom det igen igår kväll fastnade denna rad:

Det enda jag kan tänka på är att jag inte vill vara där i fem dagar för jag vill inte vara borta från jobbet och framför allt, jag vill verkligen gå på morgondagens Afropass! Jag har bara tränat en gång den här veckan och jag skulle behöva gå en gång till den här veckan för att vara nöjd. Om jag är där i fem dagar så kommer jag ju bli slapp och slö. Som jag nämnt tidigare så är det dessutom skittråkigt att ligga på sjukhus.

Hoppas  verkligen att detta är en grov överskattning. Jag återkommer med mer info. Annars är ni mer än välkomna att hälsa på mig på sjukhuset...

Sometimes everybody cries

Jag vill ägna några rader till två av mina närmaste vänner som har det tufft just nu. Mina två tappra, underbara hjältar, det kommer bli bättre. Fokusera på det som är bra här och nu, även om det inte är lätt. Det är förstås enkelt för mig att säga eftersom jag inte behöver gå igenom det ni gör. Om det fanns något jag kunde göra för att underlätta för er så skulle jag göra det utan tveka. Men ni kommer ta er ur det här. Jag beundrar er båda så mycket som inte klappar ihop när vinden blåser hårt. Håll ut. Jag vet inte var ni hämtar er styrka ifrån men håll fast vid det. Det är er räddare i nöden. Tänk på att ni inte är ensamma i det här. Ni finns i mina tankar hela tiden.


Love you.

111010

Idag hade jag en katastrofkörlektion. Ju mer klockan tickade på, desto sämre gick det. Precis allt gick åt fanders! Jag kom i för hög fart, hade usel planering, tunnelseende och hamnade i fel fil. Den där jävla döda vinkeln ska vi inte ens prata om. Kata-fucking-strof helt enkelt. Känner mig smått knäckt nu men samtidigt vet jag att det kan bli såhär. Å andra sidan är det inte långt kvar till uppkörningen och jag känner mig superusel. Fattades bara att körläraren skulle slå mig med sitt anteckningsblock. Det hade jag gjort iaf.




Så jag kom hem och grät en skvätt av ren frustration. Jag fattar ju vad jag gör för fel, jag har alltid svar på tal när körläraren stannar mig och frågar vad jag gör för fel. Men jag fick bara inte in det idag. Sen pratade jag med min förståndige bror och lugnade ner mig lite. Jag får ta det för vad det är. Kan jag inte så måste jag ta fler körlektioner. Så enkelt är det. Vi får väl se efter morgondagens körlektioner då jag kommer krypa fram på vägarna för att hinna med planeringen och överblickandet.

En sorgens dag

Klockan ett i natt avrättas Troy Davis. Ni som läst tidningarna idag vet nog lite om fallet; han fälldes för mord på en polisman 1991. Sen dess har sju av nio vittnen ändrat sig. Man har inte heller kunnat hitta något mordvapen och inga fysiska bevis har kunnat binda honom till mordet. Ändå ska han avrättas. Hans advokat ansökte om nåd men fick avslag. För att bevisbördan hamnar hos försvaret för att han redan är dömd. Ni hör ju själva hur urbota dumt det låter. Man är alltså skyldig tills man bevisats oskyldig enligt den amerikanska modellen. 
– Om jag visste vad jag vet nu skulle Troy Davis inte befinna sig i dödscell, har en tidigare juryledamot sagt. 
Herregud! Världen är verkligen full av idioter och de bestämmer huruvida någon ska få leva eller ej. Hela den här historien är så fruktansvärd. Jag blir riktigt beklämd när man läser om anhöriga som anser att rättvisa skipas i och med dödsdomen. Öga för öga, tand för tand. Jag förstår inte det resonemanget. Dom får ju ändå inte tillbaks sin älskade anhörig. Det är rent ut sagt sjukt att man kan börja gå vidare med sitt liv först när gärningsmannen är död. Som att det inte räckte med att han har suttit 20 år i fängelse.


Det är såna här stunder som man vill be en extra gång för mänskligheten. Eller helst säga upp bekantskapen med den. Men framför allt ber jag för Troy Davis och den mördade polismannens familj.

Vila i frid Stefan

Stefan Liv är död.
I en jävla flygplansolycka.
Det är ofattbart. Läser vad tidningarna har att säga om honom och jag bara gråter. Tydligen var han riktigt omtyckt, både som sportsman och personlighet. Jag har alltid gillat honom, fast han spelade i HV71. Han verkade alltid vara den genuina, snälla personen som alla skriver om. Nu har han ryckts ifrån världen, bara 30 år gammal och lämnar en fru och två pojkar bakom sig.
Så obeskrivligt sorgligt och orättvist.