Läget just nu:
Troligen kommer det bli en njurbiopsi i januari, så då kommer jag bli inlagd under två dagar. Jag får permission över helgen men ska komma tillbaks på måndag och förmodligen stanna här till onsdagen. (Så då blir det ju fem dagars vårdtid på sjukan trots allt.) Jag ska börja med Cellcept och sluta med Imurelet. Läkaren var noggrann med att påpeka att jag inte får bli gravid så länge jag äter Cellcept. "Om du planerar att bli gravid snart så kan vi inte sätta in den behandlingen". Nej jag har inga jävla barn eller nåt annat inplanerat för den delen, så kör hårt ni. Jag ska även få järntabletter för att få upp det värdet lite. Mina blodprovstagningar var ju som sagt helt skruttiga.
Just nu vill jag bara hem och böla som ett litet barn. Istället ligger jag här och torkar tårarna för jag vill inte att någon ska se mig. Jag vill inte ha några tröstande ord från en kall läkarhand. Som ni redan vet så är det mitt sätt att avreagera mig på, genom att gråta. Jag klarar det här men då måste jag få vara arg, ledsen, barnslig och få känna att livet är så jävla orättvist. Jag måste gråta för att orka. Jag kan inte nog understryka hur trött jag är på sjukhus och trista besked. Så fort jag fått information om urinodlingen tänker jag lägga benen på ryggen, fly till en trygg varm famn och krypa ihop till en liten boll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar