Blir alltid så nedstämd efter att ha varit hos läkaren för jag får aldrig höra nånting bra. Just nu sitter jag på bussen på väg tillbaka till jobbet efter läkarbesöket på Sös. Helst vill jag bara vända hem och gråta ögonen ur mig för att jag är så besviken. Istället blir det gamla masken på inför kollegorna. Klarar inte av att nån tycker synd om mig. Det är larvigt av mig att reagera så här, det vet jag, men jag är känslig av mig so bare with me. Jag ska tydligen bli inlagd igen i dagarna men jag håller tummarna för att det bara blir ett kort besök på dagvården. Jag ska utredas (för 110:e gången) för min trötthet, håravfall men också för att jag hade en del äggvita i urinet från provtagningen från i måndags som kan tyda på inflammationer i njurarna. Såna här nivåer har jag tydligen aldrig haft tidigare.
Jag är inte orolig, jag är rätt säker på att allt är bra. Men jag är så less på sjukhus. Hatar att bli inlagd för jag känner mig inte så dålig att jag tycker att det behövs. Samtidigt är jag så trött att allt annat blir lidande.
Jag vill inte mer.
Jag är inte orolig, jag är rätt säker på att allt är bra. Men jag är så less på sjukhus. Hatar att bli inlagd för jag känner mig inte så dålig att jag tycker att det behövs. Samtidigt är jag så trött att allt annat blir lidande.
Jag vill inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar