Tumblr kanske?

Så.
Jag funderar på att lägga ner den här bloggen och byta bloggplattform till Tumblr. Tror den passar mig bättre eftersom jag helst bara vill blogga bilder och musik. Eller? Är det för fjortis? Fast jag är ju typ fjortis i en (nåja) vuxens kropp så varför inte. Någon som bytt från blogger till tumblr? Var det bra?

Aja.
Idag var jag tillbaks på jobbet igen efter förra veckans snuvfest. Festen lever vidare så imorgon ska jag till läkarn igen. Men det är ok, jobbar bara imorgon sen är jag ledig fram till nästa vecka. (Så jävla värt att spara semesterdagar för att kunna ta ut dom under hösten och vintern!) Måste ge mig ut i veckan och hitta nåt snyggt att ha på mig till min kära Malles fest på lördag. Nåt till mina nya Margiela-tights kanske?

Här får ni iaf lite skönt från Washed out. Njut för fan.

Kreativitetstorka

Har haft sånt sug för att rita på sistone, så idag åkte block och bläckpenna fram (för det var den enda penna jag hittade) och nu i efterhand kan jag bara konstatera att jag blivit fruktansvärt ringrostig. Seriöst, hur gör man?
Det kliar i fingrarna att få skapa men det blir ju inte alls vad det nu var jag hade tänkt mig. Om jag ens tänkt mig något. Så jag funderar på om man ska beställa hem en instruktionsbok (eller flera egentligen) eller gå en kurs för jag vill verkligen hitta tillbaks till det som var en sån stor del av mig när jag var yngre. Jag vill skapa igen! Rita, skriva, whatever. Jag funderar på att skaffa ett litet skrivbord så jag får en ordentlig hörna för att ägna mig åt detta. Det är inte samma sak att sitta hukad vid köksbordet. Känner mig ärligt talat lite vilsen för jag var ju riktigt bra på att rita och idag tycker jag inte att jag är bra på något alls, iaf inte riktigt bra på nånting, så jag vill hitta tillbaks dit igen för att känna att jag faktiskt kan något. Just nu känner jag mig bara frustrerad och fantasilös. Jag kanske har blivit så tråkig att jag inte vet hur man fantiserar? Jag tror att det är det som är roten till det onda, att jag inte vet VAD jag ska rita/skriva för att jag har svårt för att ge mig hän. Måste ändra på detta omgående i såfall.

Illustration från Liselotte Watkins (min all time favis!) lånad härifrån.

Same old, same old

Jag har tappat motivationen till att förändra mitt liv. Eller snarare, jag bryr mig inte riktigt fast jag verkligen borde. Jag provade kläder i måndags och fick jätteångest för att min vanliga klädstorlek kändes stram och att jag fick gå upp till storlek 42 i en klänning för ja, jag är så pass bred över midjan. Jag känner själv att allt sitter tajtare nuförtiden. Så det borde vara motivation nog att kämpa vidare med träningen och tänka på vad jag stoppar i mig för jag trivs ju inte att vara så här. Det här är inte jag. Men jag orkar faktiskt inte bry mig. Jag vet att jag inte anstränger mig nog att ändra mina dåliga matvanor som faktiskt är den värsta boven men just nu så känns det som att det kvittar. Jag vill ju inte vara sån här, jag vill ju må bra och trivas med mig själv men samtidigt så vill jag inte ändra på hur jag lever idag. Det är knappt så att jag vill ta mig till gymmet. Jag hittar på ursäkter för att låta bli.
Jag vet att jag har skrivit om det här förut och att det här tråkigt nog inte kommer vara det sista inlägget om det heller. Men det är för att jag har så jäkla svårt att hålla fast vid något som fungerar för mig. Jag tycker verkligen att det här är så sjukt svårt. Jag ger liksom upp. Just nu vill jag inte ens ta tag i nånting. Jag bitchar om hur tjock jag känner sig samtidigt som jag proppar i mig godis. Jaja. Jag vet att jag gör fel, men som sagt, jag pallar inte. Så här står jag nu och hoppas att motivationen ska komma stormandes vilken dag som helst.

Jag skyller allt på mörkret som vanligt. Energitjuv, det är vad det är.

I need to build a wall around me

Idag är jag helt sjukt trött och hängig, med förkylningen som klänger sig fast vid mig. Jag hade tänkt träna men jag har verkligen ingen lust. Ser ingen mening med så istället har jag intagit soffläge och här tänker jag stanna. (Kollar på Djurakuten på trean istället och jag döööör, snälla nån ge mig en exotic eller en brittisk korthår eller en fransk jävla bulldog, jag står inte uuuuuut så fina!!!)

De senaste veckorna har jag fastnat i en väldigt negativ tankebana vad gäller min egen självbild och det beror på att min utveckling har stannat av. Jag märker inte av några resultat av min träning och det gör mig frustrerad. Jag fattar ju att det beror på att jag inte utmanar mig själv så som jag borde, men det är svårt när kroppen inte alltid vill och man känner att man måste vara försiktig. Jag tycker återigen att det är tråkigt att ta sig till gymmet, rentav en pina att få till det mer än två gånger i veckan (vilket inte har hänt så ofta på sistone) och det gör att jag känner mig misslyckad för jag har ju kunnat mer. Men nu börjar knäna göra ont och jag orkar verkligen inte på samma sätt som i somras. Jag känner mig så tjock, ful, trött och det gör att jag tänker skitsamma om jag tränar eller inte för inget av det kommer ändras. Det är ju faktiskt en av de stora anledningarna till att jag tränar, jag vill ju att det ska synas! Jag vet att det är aslöjligt och vid min ålder borde jag verkligen vara över det här men uppenbarligen så är jag inte det. Jag har alltid haft problem med mitt självförtroende och det tar tid att ändra på det. Men jag vet också - eller iallafall så hoppas jag - att det här är en övergående fas. Jag vill ju så gärna bli fit för jag vet att det enbart innebär fördelar, såväl på det yttre som det inre. Jag är bara lite otålig, vill ha allt på en gång och glömmer bort att jag faktiskt är i bättre form än vad jag nånsin varit. Dessutom, det är inte en lätt väg att gå. Det är över tjugo år av dåliga vanor som ska ändras och det sker inte över en natt, eller i mitt fall, på ett år. Det tar tid. Så jag ger mig den här dagen till att vara grinig som ett bortskämt barn, för att sedan ta nya tag nästa vecka. Jag ska inte fälla krokben på mig själv. 

Så med det sagt, här har ni mina träningsplaner för vecka 39:

På sistone har jag knappt kört någon styrketräning men efter gårdagens Zumba-pass är jag beredd att ändra på det. Instruktören sa då att om man vill förbättra sin dans så rekommenderade hon att man varvade med styrketräning och balansträning för att förbättra sin hållning och därmed få snyggare rörelser i dansen. Det motiverade mig som fan till att börja träna mer Shape framöver. Även fast jag verkligen fasar inför det. Eftersom jag som sagt känner mig hängig så kanske jag skippar bodypumpen imorgon och kör på söndagen istället. Vi får se hur dagsformen är imorgon. Och innan nån kommentarer nåt i stil med "är det inte att ta sig vatten över huvudet med fyra klasser när du nyss gnällde över att behöva träna två gånger i veckan?" så kan jag bara meddela att det här är valmöjligheter. Även om jag ju såklart hoppas på att orka med alla. 

Sen kommer nästa grej som jag nojar över och det är att jag kommer vara bortrest i tre veckor och med största säkerhet inte kommer träna ett skit. Jag är på riktigt livrädd över att jag kommer tappa allt det som jag kämpat med under året, att vara tillbaks på ruta ett. Nu kanske har ett hum om hur störd jag är egentligen.

Ojdå

Så, en tanke slog mig. Tänk om jag skulle bli erbjuden båda jobben. Vilken skulle jag välja då?

Jag är ju så van att tänka det motsatta; jag kommer säkert inte få nåt av det men det gör inget för då har jag iallafall fått öva mig på att gå på intervju plus att jag har lite annat att se fram emot, osv osv. Och jag menar det verkligen. Och så har jag lekt lite med tanken; tänk om jag får ett av dom. Då är inte valet direkt svårt. Tror jag. Men tänk om jag får mer att välja mellan. 

Vad fan gör jag då?


Äh, ska vi njuta av lite Mama Cass istället?

Det blir nog bra ska ni se

Det är mycket känslor på gång just nu. Äntligen är saker och ting i rullning och det mesta är positivt. Men inte utan en uns av oro och nervositet. Fast det är väl ganska självklart för en vanemänniska som mig. Jag lovar att berätta mer om saken när det väl blivit av. Just nu vill jag bara slappna av, inte stressa en massa i onödan. Jag lägger saker och ting i händerna på ni vet vem. (Det hoppas jag att en viss person också gör, som jag tror väldigt mycket på och som jag bara önskar det allra bästa. Saker kan bara bli bättre och jag vet att du fixa det, oavsett vad du väjer att göra.)

Dags att tatuera sig?

Idag följde jag med när min kära Nina skulle göra sin första tatuering. Jag var bra mycket mer nervös över det hela än vad hon var; hon satt där kolugnt, som om hon skulle betala för ett paket mjölk eller något. Medan jag svettades som en gris. Men det gick hur snabbt som helst, hon gjorde en jättefin liten text och symbol för oändlig kärlek på sin handled, se bilden längst ner till höger.

Bild lånad från Nina

Det blev verkligen hur fint som helst! Själv har jag velat hur länge som helst över huruvida jag ska göra en eller inte, men nu blev jag bra sugen igen. Så löjligt snyggt. Vill också ha den på min handled isåfall, så jag alltid kan se den. Som ett permanent armband. Då skulle jag gärna vilja ha ett litet hjärta, bara konturer av den, för det är något jag alltid velat ha om jag nånsin gör en tatuering. För det är liksom gulligt och eh, jag. Jag kan tänka mig något i stil med den här.

Bild lånad härifrån

Precis så enkelt vill jag att hjärtat ska vara. Rätt läckert att ha den lite på sidan. Plus att man skulle kunna lägga till en liten text sen om man skulle vilja det. Påminner mig lite om Lily Coles sneda hjärta. Vet dock inte om jag vill att mitt hjärta ska vara lika "slarvig."

Bilden kommer härifrån.

Efter tatuerandet gick vi och träffade lite snygga tjejer över lite sushi. Bra avslut på en riktigt lugn dag. Imorgon bär det av ner till Växjö för att umgås lite med Jesse, Pelle och Zacke. Äntligen får jag åka dit och titta på deras nya hus.

You can't keep holding on, to all that's dead and gone

Idag fick jag veta att min semester börjar en vecka senare än vad jag först trodde. Hade tydligen blandat ihop veckorna helt. Först om åtta veckor går jag iväg och då har jag två veckor semester. Så det är bara att kämpa på.

Vet inte om det beror på att jag har sovit dåligt på sistone men på den senaste tiden har jag känt mig så less på allt. På vardagen, på alla rutiner. Är det här allt livet har att ge? Jobba, äta, träna, sova, jobba, äta, jobba, skita, sova, och så håller det på tills du dör, amen. När jag tänker efter så kanske det är dom här tankarna som håller mig vaken om nätterna? *Duh!* Allt började med när jag och min bror satt uppe en natt som övergick till morgon och vi bara filosoferade över livet. Han berättade att han i dagsläget var lycklig. Trots att framtiden är osäker och trots så jävla mycket annat så är han lycklig. Jag insåg då att jag borde vara det men att jag inte är det. Visst, jag är inte olycklig heller, men jag känner mig så otillfredsställd. Jag har länge ignorerat det för SLE:n har under många år upptagit mina tankar helt. Alltid har den legat där i bakgrunden och styrt över alla mina val. Ren överlevnad var allt jag fokuserade på, allt annat var sekundärt. Nu har jag mått bra så pass länge att jag har fått tid över att reflektera över vem jag är och vad jag vill. Och insett vilket misstag det var att leva i ständig rädsla för det har gjort mig till ett tomt skal. Jag har alltid haft, om en svag emellanåt, lust att vilja fly. Hela livet har jag känt mig missanpassad överallt, i alla sammanhang. Jag har fått jobba för att passa in. Det är sällan det har känts helt naturligt från första början, sällan jag har känt mig välkommen direkt. Innan jag får arga protester från bekanta så vill jag bara påpeka att felet ligger hos mig, okej? Det är jag som är störd så ta inte åt er. Det är jag som har svårt att släppa människor inpå livet. Iallafall, just nu längtar jag hett efter att få komma bort, till en annan miljö, se andra människor. Mest av allt vill jag till ett annat land. I dagsläget inget här som lockar. Jag behöver få perspektiv och ge livet lite mer mening. Jag blir sjuk av alla dom här tankarna för i samma veva som jag vill bort så vet jag inte vart jag vill. Eller vad jag ska göra när jag väl är där. Sen vet jag inte heller om jag skulle våga när (om?) jag väl kommer på det. Alla som känner mig vet ju att jag är en fegis. Men jag vill ändå bort. Det känns som det liv jag lever idag inte duger. Jag behöver mer. Missförstå mig rätt, jag älskar människorna i mitt liv och jag vet inte hur jag skulle klara mig en dag utan någon av dom. Men jag utvecklas inte längre. Jag bara ser på när andra lever sina liv och jag vågar inte riktigt stå på egna ben. Fast jag snart är 30 bast. Snart 30 och lika förvirrad (om inte mer) som när jag var 15. Åh, nu lät ju det här sååå pinsamt offeraktigt. Jag ber om ursäkt för det. Jag har aldrig påstått att jag är bra på att förklara mig själv. Jag försöker bara ge uttryck för den där gnagande känslan som vägrar släppa taget om mig.

Det jag ville ha sagt med allt det här var att detta är anledningen till att jag sparar tre veckor semester för att kunna åka bort till varmare breddgrader i början av nästa år. Jamaica, Kuba, Brasilien, Bali, varsomhelst dit min plånbok kan ta mig. Bara det är varmt som fan och allmänt lazy life. Det kanske är det jag behöver.

Planerad träning v.25

Älskar att jag har kommit igång med träningspeppen igen! Inte en dag för tidigt. Jag skulle ha kört Bodypump igår efter jobbet men då det strulade sig att ta sig in till stan pga strömavbrott insåg jag att jag aldrig skulle hinna till passet i tid och fick därför avboka. Så den sammanlagda träningen för förra veckan blev tre tillfällen. Även om det kändes lite som att jag "fuskade" i onsdags för att jag inte tog ut mig fullt ut pga magont. Men jag gick på det ändå och försökte iaf och det är ju det som är huvudsaken. Men nu är det en ny vecka och nya tag som gäller. Försöker verkligen få det här att gå ihop nu för det är mycket jobb som väntar den här veckan och i och med att det är midsommar i helgen går fredagen och lördagen bort som träningstillfällen på Sats. Men så här ser planen ut:

Måndag: Bodypump OCH Danceaerobics. Blev ju ingen Bodypump igår så jag tar igen det idag sitället. Är sugen men inte ett dugg kaxig då baksidan av mina lår fortfarande ömmar från fredagens träning.

Onsdag: SH'BAM och eventuellt fria vikter efteråt. Det blev inte av förra onsdagen.

Lördag: Löpning eller promenad, beroende på hur mina knän känns den dagen. (Löpning. I know, right?)

Söndag: SH'BAM eller Bodybalance.

Är ni sugna på att joina mig så holla at your girl. Blir mer än glad över lite sällskap.

När jag ändå tar upp ämnet hälsa så är det två saker som stör mig. Det ena är att jag har sovit riktigt dåligt på sistone. Är så trött om kvällarna men har ändå svårt att sova. Snittar runt fem timmar per natt som bäst. I fredags sov jag tre timmar innan jag begav mig till Shape-passet. (Självklart var då vikarierande instruktören en riktigt snygg jävel och jag förbannade mig själv för att jag med mina monsterpåsar under ögonen ställt mig så långt fram i tron om att det var en den ordinarie instruktören.) Det är det ena. Det är andra är att jag är brutalt röksugen hela tiden. Var kom det ifrån liksom? Idag var jag farligt nära att köpa ett paket cigg men jag lät bli för jag vet hur det blir sen efter ett par bloss. Dessutom har jag ju äntligen fått upp ett flås och då vill jag ju inte sabba det genom att börja röka, bräcklig som jag är. Och eh, det är ju inte direkt bra för min SLE heller. Förmodligen finns det ett samband mellan dessa, nu måste jag bara komma på orsaken till det.

Cosmo

Den här kommer härifrån.

Bild lånad helt oblygt härifrån.

Det sjuka är att en av dessa faktiskt är ett äkta omslag...

You must stick up for yourself son

Det är sjukt frustrerande när man får frågor som man inte vill svara på. En vill inte svara på dom för en har inget (bra) svar på dom. Frågor som är fullt naturliga att ställas och som kräver mer svar än "inga kommentarer" för att inte framstå som en kuf. Men det kanske är det jag är när jag tänker efter. Nåväl, det känns bra att ha tagit ett beslut iallafall. Svik mig inte nu magkänslan.

Cry for everything bad that's ever happened

Jag har hamnat i en slags svacka. Jag har inte tränat sen i lördags, lusten har gått ur mig helt. Förra veckan tränade jag bara en gång och jag är tveksam till att det blir nånting gjort den här veckan överhuvudtaget. Men det gäller inte bara träningen, jag är rätt less på allt. Framför allt är jag trött på mig själv, på att jag alltid är trött och att jag alltid fokuserar på det negativa. Tänk om man kunde lägga lika mycket energi på att vara lite positiv istället och faktiskt göra något åt saker istället för att bara gråta över dom. Men som vi alla vet är gamla vanor är svåra att bli av med. Jag vill inte gå in för mycket på det här för jag tycker inte att det är rätt forum för det. Vissa saker är bättre att prata om med sina nära och kära om, även om jag har väldigt svårt att öppna mig. Ibland måste man dra ur mig sakerna. Det betyder inte att jag inte vill prata om det, jag tycker bara att det är svårt. 


Nog om det. Om det blir lite glest mellan blogginläggen så vet ni varför. Humöret finns helt enkelt inte där. Hur gör man för att hitta tillbaks till peppen? 

Gifs lånad härifrån.

Det bor ett litet troll i alla

Det där hatet som ligger och frodas bland folk och som får ventileras på nätet i form av kommentarsinlägg och diverse debattforum. Där folk kan spy ut all sin galla i sin trygga anonymitet. Det får mig att aldrig vilja engagera mig i nånting igen. Nånsin. Så fort man försöker "hänga" med i någon form av debatt så ska hatet visa sin fula nuna. Det är den som hörs och syns mest. Jag förstår inte. Bara för att någon är oliktänkande så får man säga vad som helst till denne?? Hoppas att hen ska bli våldtagen, mördad, alla dessa hot och personangrepp. Helt obegripligt vad folk kan balla ur. Jag tappar fan hoppet om mänskligheten. Människor kan vara så fullständigt jävla vidriga.


Nej nu ska jag gå iväg och afrodansa bort min irritation över sucky människor och lön som knappt täcker alla räkningar. 

Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut

Jag nämnde ju igår att jag känt att det är något på gång, så jag tänkte att jag ska försöka förklara vad jag menar med det. Dels så beror det på kroppen. Under veckan som gått har jag haft ont i vissa småleder, som tår och fingrar och de senaste dagarna har jag även haft problem med muskelvärk. Samt att jag börjar tappa groteska mängder hår igen. I veckan har jag bara dragit fingrarna genom håret och jag får med mig hur mycket hår som helst. Åh så TRÖTT jag blir! Klart det oroar mig lite då jag inte gjort några ändringarna med medicinintaget. Jag hoppas att allt blir bättre i veckan, när jag får gå tillbaks till jobbet och träningen. Annars får jag ringa min läkare i veckan. Vill må lika bra som jag gjorde innan njurbiopsin. Det andra är humöret. Kom hem igår och kände mig alldeles gråtfärdig. Tror jag har problem med ensamheten faktiskt. Jag har alltid varit en ensamvarg och trivts bra med det men på sistone har det blivit mindre tilltalande. Sen så beror det på annat också, livet rent allmänt. Alex Schulman beskriver det här med söndagsångest ganska bra i det här inlägget. (Tack Marléne för länktipset!) Nu är det inte just söndagsångest som är mitt centrala problem men jag känner igen mig i stora delar av texten. Jag gillar speciellt den här delen:

Jag har förstått att folk tror sig känna söndagsångest därför att de inser att helgen är slut, att de står inför en ­besvärlig jobbvecka, att ”det är så mycket som ska göras”. Jag tror inte på det där. Jag tror att söndags­ångesten i grund och botten handlar om att vi inte riktigt vet varför vi ­lever.

Precis så. Varför lever vi?
Så mycket tankar, så lite svar. Ska inte grotta runt för mycket i det där, ville bara dela med mig av mina ibland ologiska tankar för jag vill vara ärlig med den jag är. Och sån här kan jag vara från time to time. En av mina mindre smickrande sidor är att jag ibland bara ser hindren istället för möjligheterna. Men ni ska veta att jag jobbar på det. Jag vet att jag är så enormt välsignad och jag älskar livet, men den kan även vara så grym, så ful och ibland måste man påminna sig om allt det vackra omkring en för det svarta tar över allt. Oj, vad jag svävade bort mig nu. Men det är så skönt att lätta på locket. För jag kan väl ändå inte vara ensam om att känna mig vilsen emellanåt? Vill även poängtera att det känns mycket bättre nu. Klumpen i halsen har lagt sig för denna gång. 


Men nog om det.
I morgon börjar en ny vecka, med en massa möjligheter! Jag ska verkligen försöka träna fyra gånger den här veckan för att komma tillbaks till mina gamla vanor. Kommer nog bli tufft då jag varit borta från träningen i två veckor. Så länge jag klarar två gånger så är jag nöjd. Så här ser träningsplanen ut för vecka 11:
Måndag: Zumba
Tisdag: DanceAerobics + Core, förhoppningsvis. (Har i dagsläget reservplats 76)
Onsdag: Shape eller vila
Torsdag: Zumba
Söndag: SH'BAM eller Zumba


Som ni kan se, väldigt mycket dans i veckan. Men det är bra, ska börja med sånt som är roligt för att komma igång igen. För att verkligen motivera mig köpte jag en shaker idag. Nu jävlar ska det där äckliga proteinpulvret drickas upp!

Tack Nina för Fitness-tidningen som ska bli min kvällsläsning.

You said your heart was lost

Härmed vill jag varna er för att följande text bara kommer vara ett enda flöde av gnäll. Vill ni läsa vidare så gör det på egen risk.


Lustigt det här med motivation. Det här året skulle vara mitt hälsosamma, vältränade år och istället har jag de senaste två veckorna gjort precis tvärt om. Jag har bara tränat en gång i veckan pga bristande lust och ork och istället för att äta mer nyttigt för att kompensera för detta så har jag ätit sämre än på länge. Dels för att jag haft körningen i huvudet och när jag är oroad(/glad/ledsen/arg) så äter jag. Jag äter allt i min väg men helst ska det vara så fettigt och sockrigt som möjligt. (Seriöst, varför får man inte galna cravings efter morötter istället?) Men dels också för att jag inte riktigt bryr mig. Jag har tappat mitt driv. What's the point? Självklart så vill jag ha bättre hälsa och jag vill gå ner i vikt för som jag hatar det äckliga fettet på magen men samtidigt så orkar jag inte kämpa för det. Svagt, jag vet. Jag kan inte skylla på nånting för allt sitter i mitt huvud och det är bara jag som ansvarar för mig själv. Ingen tvingar i mig skräpmat och godis. Det är bara jag som straffar mig själv. Vill jag ha förändringar så kan bara jag ordna det men som sagt, mitt driv är som bortblåst. Jag känner att jag har hamnat i en slags identiteskris. Vem är jag? Vad tycker jag om? Hur vill jag vara? Jag tittar i min garderob och tycker allt är fult och tråkig. Varje dag så känner jag mig som en grå mus. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har ingen stil längre. Vad är min stil förresten? Jag kollar runt i affärer för att drömma mig bort men inget lockar. Allt är så jävla fult och menlöst.


Nu låter jag som världens emogirl vilket inte alls är meningen. Jag är inte deppig, lovar! Jag har bara tappat drivet. Jag går på tomgång, utan nåt att se fram emot. Jag känner mig så jävla gammal och misslyckad också. Som om jag gått miste om allt det roliga. Som om det är för sent. Därav min likgiltighet. What's the fucking point? Den ena dagen är den andra lik. Vinter, vår, sommar, höst, vinter igen. Så håller det på varje dag.


Ok, det där lät nästan självmordiskt. Jag tror att det beror på att det är januari. Det är mörkt, kallt och fattigt. (Så jävla fattigt! Efter körningen tänker jag i princip bara på mina skulder.) Det är svårt att vara glad och pepp då. Men jag tänker bli det igen! Jag behöver bara få skriva av mig, tömma av mig på allt det negativa. Min blogg är ju min terapeut tills det att jag har råd att skaffa mig en på riktigt, haha. Här får jag göra mig av med det som skaver för att gå vidare. Som sagt, det är inte försent att ändra sig. Året har ju bara börjat. Jag VET att jag kan uppnå mina hälsomål och jag SKA göra det. Men jag behöver ha huvudet med mig. Samtidigt så är jag medveten om att man inte alltid kan vara på topp. Så håll nu tummarna för att motivationen kommer tillbaks i samband med löningen. Det är värdelöst att känna sig såhär likgiltig.


Förstår ni vad jag vill ha sagt? Känner ni rentav igen er? Eller är jag helt jävla galen på riktigt?

En vän av ordning

Den här veckan blev inte alls som jag tänkt mig. Jag är ju som bekant ett kontrollfreak av rang. Min kalender och jag är ett. Nu låter det som om jag har ett oerhört hektiskt liv vilket inte alls stämmer, men jag behöver skriva ner to do-lists för att saker inte ska kännas övermäktigt. Vilket de minsta småsakerna lätt kan göra. DEN känslan av att kunna bocka av något. Men just den här veckan så har allt bara rasat. En hel del ångest väntar fram tills månadens slut och att inte ha ordning stör mig ända in i min själ. Ångesten och dess bästa kompis oron har bosatt sig i min mage. Hell, jag har inte ens haft tid till att ta ner julen här hemma. Så jag försöker ta djupa andetag och bara låta saker ske. Det kommer ordna sig. Som jag nämnde tidigare så kan jag inte pria träningen den här månaden även fast jag vill och jag tror att det är en av sakerna som tynger mig mest just nu. Att jag dessutom är löjligt snuvig gör att jag stressar ännu mer. I morgon ska jag försöka köra lite styrketräning för min egen sinnesros skull. Men sen får jag fan ge mig för jag har annat att tänka på. För övrigt gäller det bara att andas. Jag kan fixa detta. 

Matchy colours 4

Nagellack Nr 33 Trouble Maker, Lumene
Metallictröja, Gina Tricot

Finns det något jag hatar mer i världen än avstånd? Jag har insett att jag bor så himla fel. Mina vänner, familj och mitt jobb ligger alla minst en halvtimme ifrån mig. Så nu sitter jag här och funderar på om jag borde flytta till en annan del av stan. Men frågan är vilken? Jag vet att jag inte vill tillbaka till gamla hemstaden, been there done that liksom. Även om jag skulle få relativt nära till mitt jobb och min familj och min Arra skulle vara nära till hands. Men jag kräver mer liv än vad en stad vars butiker som stänger kl. 18 och som inte ens har någon nattklubb kan ge mig. Hell, det finns inte ens ett Sats där ju. Sollentuna, hålan dit de flesta av mina vänner har rymt till känns också som döden då jag absolut inte är redo för förort då jag varken har kids eller sambo. Ibland leker jag med tanken på att flytta till en annan stad eller utomlands. Jag är ju fri som fågeln. Men vad skulle jag göra där? Vad kan jag ens göra, obildad som jag är. (Åh mitt eviga komplex. Nån dag ska jag ta tag i dig också.) Och fatta vad ensam jag skulle vara. Så vad göra? 

Ensamhet är verkligen inte min kopp te. Som ni ser får det mig att tänka en massa.

Nyårslöften

Kommer ni ihåg att jag nämnde att jag hade några nyårslöften på gång? Well, nu har jag iaf tagit mig en funderare och fått ner dom spretiga tankarna till två punkter. Jag brukar normalt aldrig avge löften då jag är rädd att göra mig själv besviken (ingen gör mig så besviken som jag själv) men förra året gav jag faktiskt ett för i år som jag nästan lyckats uppfylla. Något som jag är jäkligt stolt över. Därför känner jag mig manad att försöka i år igen, eller ja, nästa år blir det ju. Nytt år, ny start. 

• Bli mer hälsosam

Jag vill verkligen göra det bästa med den kropp jag tilldelats och jag vill få in helheten. Framöver ska jag prioritera en bra balanserad kost. Bye bye snabbmat och godis flera dagar i veckan (buhu!!), hej mer grönsaker, fullkorn och frukt.  Och detta beror inte enbart på att jag är trött på att vara lönnfet utan också för att jag tror att en bra kost kan hålla inflammationerna i schack. I januari kommer jag nog fortsätta att träna två ggr i veckan då schemat inte tillåter fler ggr, men sen ska det ökas upp till 3-4 ggr i veckan om kroppen håller för'et. Konditionspass ska varvas med styrketräning, såsom Crosstraining, Shape och Sats Core Puls. På hemmaplan ska jag även försöka köra igång med min pilates-dvd 2-3 ggr i veckan. Palla vara flubbig mer. Men en annan sak som också är viktig och som jag ska prioritera är SÖMN. Jag har ju som bekant haft problem med sömnen under en längre tid. Så framöver väntar tidigare kvällar. Jag får helt enkelt stänga av datorn och mobilen tills jag vänjer mig. Kroppen behöver ju återhämta sig från all träning jag ska ge mig på och alla mår alltid bra av rejäl skönhetssömn.

• Våga utmana mig själv

Damn, sluta fundera över saker och ting och bara gör det! Vad är det värsta som kan hända, egentligen? Visst är det bra att vara försiktig ibland men ärligt talat, hur kul är det? Jag ska jobba emot känslan av att vilja gömma mig när förändringar och nya situationer uppstår. Vilket är lättare sagt än gjort när man är en neurotisk trygghetsknarkare.

Summa summarum: Man kanske skulle ta och lägga på sig ett storhetsvansinne och bli mer som Kanye helt enkelt. Fan vad livet skulle leka då!

Som ni ser så skiljer sig mina löften inte mycket från vad alla andra hoppfulla dårar avger mellan fyrverkerierna, champagnesippandet, kindpussarna och cigarettblåsten. Nu hoppas jag att nästa år kommer kicka de föregående fyra årens rumpa för maaan vad jag är redo för allt bra som kan komma att hända! 2012, luftslottens år kanske? Skitsamma isåfall. Mina palats ska bli enorma.


Vad är era löften? Och vad har ni för förhoppningar inför 2012?

AHS gjorde det igen

American Horror Story har blivit för mig vad Grey's anatomy var en gång för resten av världen: en känslomässig berg och dalbana där man fick ta del av riktigt bra musik. Skillnaden är bara att i GA finns det alltid läkare som tar hand om det blodiga och plåstrar om, medan AHS skrämmer skiten ur dig hela tiden och du känner dig aldrig trygg. 

Idag är det fredag och jag borde gå ut ikväll och ta en öl på söder. Det är ju ändå sånt jag vill göra mer av. Känna att jag lever, se nya ansikten, få nya intryck. Piffa till mig lite om så med bara lite läppstift. För jag har helt let my self go på sistone. Bevisa för mig själv att jag inte är en eremit. Men ångesten i magen bara sabbar allt idag. Varför ångest? Det känns som om allt bara går skitsnabbt och jag har tappat kontrollen totalt, det finns inget jag kan göra samtidigt som allt står still och är helt oförändrat. Blanda det med en rejäl näve rastlöshet och ni får ångestcocktailen i min mage. Låter ju helt schizofrent men det är så jag skulle beskriva det.


Äh, det är väl bara att jobba emot det.
Ignorera det.
Umgås med fina människor.
Dränka det i alkohol.
Do a little dance.

Ha en bra helg allihop!

Don't be drag just be a queen

När man plötsligt slås av instinkten av att ens handlingar inte lett en på rätt väg. När man inser att man bara har sig själv att skylla.
*ka-pow!*
*bam!*

Rakt upp i solar plexus. Men det är så about fucking time att jag vaknar upp. Även om det inte är kul att inse att man hade fel och alla andra runtomkring ba "det är ju vad jag har sagt hela tiden". Jaja. Jag behöver inte höra det, det räcker väl med att jag medger att mitt sätt inte var det bästa.

Det är dags för mig att sluta vara sån fegis hela tiden och ta tag i mitt liv som bara glider mig ur händerna. Jag är ju det bästa som nånsin kommer hända mig. Det är på tiden att jag börjar behandla mig själv därefter. Ja, det här är mitt kärleksmanifest till mig själv för jag behöver bli påmind om det. Jag behöver påminna mig själv om min egen förträfflighet som jag så ofta glömmer bort för att jag alltid låter andra trampa på mig och för att jag tror att alla andra alltid vet bättre. Men jag är inget offer, inget barn eller korkat våp. I'm a grown ass woman som förtjänar så jäkla mycket gott här i livet för att jag är BRA, har en massa att erbjuda och är SNÄLL på riktigt!