Lustigt det här med motivation. Det här året skulle vara mitt hälsosamma, vältränade år och istället har jag de senaste två veckorna gjort precis tvärt om. Jag har bara tränat en gång i veckan pga bristande lust och ork och istället för att äta mer nyttigt för att kompensera för detta så har jag ätit sämre än på länge. Dels för att jag haft körningen i huvudet och när jag är oroad(/glad/ledsen/arg) så äter jag. Jag äter allt i min väg men helst ska det vara så fettigt och sockrigt som möjligt. (Seriöst, varför får man inte galna cravings efter morötter istället?) Men dels också för att jag inte riktigt bryr mig. Jag har tappat mitt driv. What's the point? Självklart så vill jag ha bättre hälsa och jag vill gå ner i vikt för som jag hatar det äckliga fettet på magen men samtidigt så orkar jag inte kämpa för det. Svagt, jag vet. Jag kan inte skylla på nånting för allt sitter i mitt huvud och det är bara jag som ansvarar för mig själv. Ingen tvingar i mig skräpmat och godis. Det är bara jag som straffar mig själv. Vill jag ha förändringar så kan bara jag ordna det men som sagt, mitt driv är som bortblåst. Jag känner att jag har hamnat i en slags identiteskris. Vem är jag? Vad tycker jag om? Hur vill jag vara? Jag tittar i min garderob och tycker allt är fult och tråkig. Varje dag så känner jag mig som en grå mus. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har ingen stil längre. Vad är min stil förresten? Jag kollar runt i affärer för att drömma mig bort men inget lockar. Allt är så jävla fult och menlöst.
Nu låter jag som världens emogirl vilket inte alls är meningen. Jag är inte deppig, lovar! Jag har bara tappat drivet. Jag går på tomgång, utan nåt att se fram emot. Jag känner mig så jävla gammal och misslyckad också. Som om jag gått miste om allt det roliga. Som om det är för sent. Därav min likgiltighet. What's the fucking point? Den ena dagen är den andra lik. Vinter, vår, sommar, höst, vinter igen. Så håller det på varje dag.
Ok, det där lät nästan självmordiskt. Jag tror att det beror på att det är januari. Det är mörkt, kallt och fattigt. (Så jävla fattigt! Efter körningen tänker jag i princip bara på mina skulder.) Det är svårt att vara glad och pepp då. Men jag tänker bli det igen! Jag behöver bara få skriva av mig, tömma av mig på allt det negativa. Min blogg är ju min terapeut tills det att jag har råd att skaffa mig en på riktigt, haha. Här får jag göra mig av med det som skaver för att gå vidare. Som sagt, det är inte försent att ändra sig. Året har ju bara börjat. Jag VET att jag kan uppnå mina hälsomål och jag SKA göra det. Men jag behöver ha huvudet med mig. Samtidigt så är jag medveten om att man inte alltid kan vara på topp. Så håll nu tummarna för att motivationen kommer tillbaks i samband med löningen. Det är värdelöst att känna sig såhär likgiltig.
Förstår ni vad jag vill ha sagt? Känner ni rentav igen er? Eller är jag helt jävla galen på riktigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar