Idag fick jag veta att min semester börjar en vecka senare än vad jag först trodde. Hade tydligen blandat ihop veckorna helt. Först om åtta veckor går jag iväg och då har jag två veckor semester. Så det är bara att kämpa på.
Vet inte om det beror på att jag har sovit dåligt på sistone men på den senaste tiden har jag känt mig så less på allt. På vardagen, på alla rutiner. Är det här allt livet har att ge? Jobba, äta, träna, sova, jobba, äta, jobba, skita, sova, och så håller det på tills du dör, amen. När jag tänker efter så kanske det är dom här tankarna som håller mig vaken om nätterna? *Duh!* Allt började med när jag och min bror satt uppe en natt som övergick till morgon och vi bara filosoferade över livet. Han berättade att han i dagsläget var lycklig. Trots att framtiden är osäker och trots så jävla mycket annat så är han lycklig. Jag insåg då att jag borde vara det men att jag inte är det. Visst, jag är inte olycklig heller, men jag känner mig så otillfredsställd. Jag har länge ignorerat det för SLE:n har under många år upptagit mina tankar helt. Alltid har den legat där i bakgrunden och styrt över alla mina val. Ren överlevnad var allt jag fokuserade på, allt annat var sekundärt. Nu har jag mått bra så pass länge att jag har fått tid över att reflektera över vem jag är och vad jag vill. Och insett vilket misstag det var att leva i ständig rädsla för det har gjort mig till ett tomt skal. Jag har alltid haft, om en svag emellanåt, lust att vilja fly. Hela livet har jag känt mig missanpassad överallt, i alla sammanhang. Jag har fått jobba för att passa in. Det är sällan det har känts helt naturligt från första början, sällan jag har känt mig välkommen direkt. Innan jag får arga protester från bekanta så vill jag bara påpeka att felet ligger hos mig, okej? Det är jag som är störd så ta inte åt er. Det är jag som har svårt att släppa människor inpå livet. Iallafall, just nu längtar jag hett efter att få komma bort, till en annan miljö, se andra människor. Mest av allt vill jag till ett annat land. I dagsläget inget här som lockar. Jag behöver få perspektiv och ge livet lite mer mening. Jag blir sjuk av alla dom här tankarna för i samma veva som jag vill bort så vet jag inte vart jag vill. Eller vad jag ska göra när jag väl är där. Sen vet jag inte heller om jag skulle våga när (om?) jag väl kommer på det. Alla som känner mig vet ju att jag är en fegis. Men jag vill ändå bort. Det känns som det liv jag lever idag inte duger. Jag behöver mer. Missförstå mig rätt, jag älskar människorna i mitt liv och jag vet inte hur jag skulle klara mig en dag utan någon av dom. Men jag utvecklas inte längre. Jag bara ser på när andra lever sina liv och jag vågar inte riktigt stå på egna ben. Fast jag snart är 30 bast. Snart 30 och lika förvirrad (om inte mer) som när jag var 15. Åh, nu lät ju det här sååå pinsamt offeraktigt. Jag ber om ursäkt för det. Jag har aldrig påstått att jag är bra på att förklara mig själv. Jag försöker bara ge uttryck för den där gnagande känslan som vägrar släppa taget om mig.
Det jag ville ha sagt med allt det här var att detta är anledningen till att jag sparar tre veckor semester för att kunna åka bort till varmare breddgrader i början av nästa år. Jamaica, Kuba, Brasilien, Bali, varsomhelst dit min plånbok kan ta mig. Bara det är varmt som fan och allmänt lazy life. Det kanske är det jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar