I'ma do whatever, no pain is forever

Tanken var att jag skulle spendera den här helgen i Växjö tillsammans med Jesserina och älskade Zacke-plutten, men då tågbiljettpriserna drog iväg på Tradera fick jag se mig överbuden och fick vackert stanna hemma. Så jag inledde denna lediga dag med att gå på ett Bodycombat-pass. Herre vad det tog! Speciellt i min stackars röv. Men det var ändå fantastiskt roligt. (Ibland undrar jag om jag kanske är något utav en självplågare.) Såhär cool önskar jag att jag såg ut efter passet:

Men sanningen var nog närmare såhär

I morgon har jag bokat in mig på Bodypump. Ska bli intressant att se hur det ska gå till då jag körde slut på vartenda liten (obefintlig) muskel idag. Jag vet att jag är så löjligt otränad och svag men jag kan faktiskt glädja mig över att min kondition faktiskt har blivit betydligt mycket  bättre och att jag orkade göra hela fem stycken armhävningar på raken. Yay, go me!
Ärligt nu, jag är faktiskt stolt på riktigt över vad jag presterat idag och under veckan. (Zumba i måndags, danceaerobics och core i tisdags.) Framöver ska jag jobba mer på att bli starkare och hälsosammare. Jag ska klara det här för känslan efter passen, av att vara oövervinnlig trots emellanåt trasig kropp. Den känslan slår allt annat. Jag älskar att se att hur min kropp svarar på alla dessa utmaningar som den utsätts för. Det var inte längesen när allt gjorde ont och jag knappt orkade upp för trappor utan att bli andfådd eller fick ont i knäna. Hell, ibland kunde jag knappt gå ner för trappor ens en gång. Att jag skulle klara av Bodycombat och Bodypump fanns aldrig på kartan då. Det var defintivt otänkbart att jag en dag skulle skita i vad andra tyckte om mig och bara ge mig hän till att dansa under de olika danspassen, trots mina två vänsterfötter och noll taktkänsla. För jag har insett att jag älskar att dansa alldeles för mycket för att orka bry mig om alla andra. För det jag presterar med min ständiga uppförsbacke är så mycket mer värt än andras blickar, som jag i slutändan ändå bara inbillar mig att jag utsätts för. Att komma till instinkt med att ens kropp faktiskt är ett tempel, oavsett vad man tampas med såsom skavanker och sjukdomar, är väl att mogna antar jag. Alltså att verkligen ta till sig det. Min kropp är trots det reumatiska, håriga, flubbiga, så otroligt jävla fin och bäst och därför vill jag ta hand om den framöver. För den är min och vi ska bli bästaste kompisarna.


Men iallafall. Nu är träningen, lunchen och min kroppshyllning avklarad. Vad ska man hitta på med resten av dagen?