To whom it may concern

Allting började i höstas i fjol. Kroppen började trilskas ännu mer och det gjorde det svårt för mig att hålla humöret uppe. När det dagligen är något som värker så börjar det sakta men säkert äta på ens psyke. Man tröttnar på att svara "jag har ont idag med" dag efter dag efter dag, så till slut ljuger man. För sig själv och för sin omgivning. Man håller uppe en fasad. Men inombords dör man sakta dagligen. Man börjar tänka på framtiden och oroa sig. Vad ska det bli av mig? Kommer jag nånsin träffa nån? Nån som orkar med mig när jag ibland själv bara vill ge upp inför sjukdomen som jag inte förstår mig på? Hur ska jag gå vidare i arbetslivet? Vad vill jag? Så i december kände jag att jag nåt botten. Jag bara grät utan anledning och jag hade tappat livsglädjen. Ovanpå allt spökade smärtorna i kroppen, gamla som nya, och den ständiga tröttheten som följde mig som en skugga. Jag var mer än deprimerad än vad jag nånsin varit tidigare. Jag vet att jag har en tendens till att lätt känna mig nedstämd och allmänt blue, men det här var värre än något annat. Jag gick runt och önskade att livet skulle ta slut. Att en bil skulle köra över mig. Livet var inte kul och jag bara tog upp en massa plats. Jag kände mig sjuk och värdelös. Självklart skrämde det här vettet ur mig. Att någon som jag som ändå är väldigt privilegierad gick runt med dödslängtan var så fruktansvärt skamligt. Men samtidigt så kände jag att jag levde för alla andras skull, för att de älskar mig men inte för att jag själv ville. Jag ville ju som sagt bara dö.

Till slut fick jag via reumatologen kontakt med en KBT-mottagning, men det var inte enkelt för till en början "försvann" min remiss nånstans på vägen så jag fick vänta i fyra månader tills det hände något. Under tiden blev jag mer och mer deprimerad. Vi kom fram till att en behandling hos dom vore bra att prova på. Till en början föreslog de antidepressiva men jag motsatte mig det. Fler tabletter att hålla reda på? Fler biverkningar? Nej tack. Så i april började jag gå regelbundet hos en KBT-psykolog och idag var vår sista session. Det var den sista för att jag kände att jag inte hade något mer att hämta. Vilken skillnad det är på mitt liv idag och sen i april. Ni anar inte vilken glädje jag känner inför detta! Borta är den ständiga ångesten och likgiltigheten. Nu vill jag saker. Jag har fortfarande inte kommit på vad det ska bli av mig och jag fortfarande lika toksingel och ensam sen i april, men det gör mig ingenting. Det känns ok. Jag känner att jag har fått nyttiga verktyg inför framtiden för att hjälpa mig att ändra mitt tankesätt. Det är jag så enormt tacksam över. Om två veckor ska jag påbörja intensivkursen för körkortet. Till hösten ska jag läsa en kurs på distans, ska bara bestämma mig för vilken av de två som jag kom in på som jag ska välja. Jag har kommit igång litet med min träning. Till hösten ska jag ha kommit igång mer regelbundet så att det är ett självklart inslag i vardagen. Träning är ju det bästa för min kropp och mitt psyke. Jag vill åka iväg på en weekendresa. Jag vill lära mig laga mat och baka. Kanske påbörja en danskurs? Kanske tar jag upp papper och penna och börjar rita igen? Ideellt arbete rentav? Ni hör ju. Dagens Leslie och Leslie från i höstas är som dag och natt. Vägen hit har varit väldigt kantig och tuff, men jag tog mig hit alldeles själv. Med viss hjälp, men jag gjorde det. Utan hjälp av tabletter.

Anledningen till att jag skriver detta är för att klappa mig själv på axeln men också för att påminna mig om att livet är en jävla bitch ibland men det går att ta sig ur. Det finns hjälp att få. Och jag ska aldrig skämmas eller dölja det faktum när jag inte mår bra. För äligt talat, jag är så jäkla stark som orkar kämpa mot min SLE vartenda fucking dag. Det är ok att inte vilja mer men då ska man se till att någon finns där att ta emot dig när du vill vila. Men se då till att faktiskt våga be om hjälp! It gets better.