I'm always dragging that horse around

I hela mitt liv har jag känt mig malplacerad. Förmodligen är det pga min dåliga självkänsla, då jag alltid känt mig sämre än alla andra (tyvärr) men det är ändå lite lustigt att jag fortfarande känner så. Jag är ju trots allt 28. Mitt tonåriga jag har inte släppt taget om mig än. Arra nämnde i veckan när vi lunchade att hon längtade efter att få flytta till Chile för livet där är enklare. När folk går ut här så ska alla vara så snygga och ingen har egentligen roligt utan alkohol menade hon. Och jag kan bara hålla med. I allafall så är livet så här i Stockholm. Om du är ung stockholmare och inte har status, pengar, utbildning, utseendet och koll på de senaste trenderna så är du ointressant. Jag äcklas så enormt av mig själv för jag låter mig påverkas av det. Vad är det för sjukt samhälle vi lever i där vi värderar någon utifrån deras stil?

Och på tal om att vara tonåring så har mitt liv inte  alls blivit vad jag föreställde mig som ung nånstans. Jag kunde ju aldrig drömma om att jag skulle drabbas av en kronisk sjukdom som faktiskt har fällt krokben på de få drömmar jag hade då. Jag vet att man inte ska låta det påverka ens drömmar men fan vad det är lättare sagt än gjort när ens kropp inte vill vara med i matchen. Det är svårt att drömma och kämpa för något när man är trött ända in i själen och det enda du vill är att dagen ska ta slut så du får sova. Som ni förstår sätter det här igång en spiral av negativa känslor. Man känner sig värdelös och misslyckad som inte orkar ta sig igenom något. Jag har inte haft orken för att engagera mig i något utom det allra viktigaste, som för mig har varit min familj och mina vänner. Men mitt liv har stått på paus i snart fem år. Det känns som om tiden börjar springa ifrån mig och det är klart stressande. Jag vet inte vad jag vill med mig själv rent karriärmässigt. Vad vill jag, vad kan jag? Ibland leker jag med tanken på att byta jobb men samtidigt så vågar jag inte för vem vill anställa någon som är sjuk? Jag känner en enorm trygghet i mitt jobb och i mina fina kollegor men ibland känner jag att det här inte är det jag ska göra. Vad det nu är. Dessutom hoppas jag ju att även jag en dag ska träffa någon att bli riktigt kär i och bilda familj med, men det kan lika gärna bli så att det aldrig händer. Nej, jag skriver det inte för att jag vill ha nåt pity party utan för att det är sant. Låt oss se saker och ting för vad de faktiskt är: jag är en svår person att ha att göra med. Snäll, javisst, men ack så jävla knepig. Jag vill knappt tänka på risken med missfall men den finns där också. och det gör så fruktansvärt ont att tänka på att jag kanske inte kommer få det som var så självklart för mig som oförstörd 14-åring. 

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Jag tror jag behövde ventilera av mig bara. Ibland tror man att man har gråtit tillräckligt över den här sjukdomen men jag antar att tårarna aldrig tar slut. Det gör väl bara mindre ont med åren. Numera har jag lärt mig att leva med min lupus och vara öppen med det. Jag börjar sakta hitta tillbaka till mig själv. Jag förtjänar ju faktiskt allt gott här i världen, för jag är en bra person, lovar! Därför är jag så otroligt stolt över mig själv att jag faktiskt vågade trotsa rädslorna och började kämpa för det där körkortet. När det väl ligger i mina händer kommer det vara som ett kvitto på att jag visst kan. Sen får jag jaga nya drömmar och hålla fast vid tanken på att Gud faktiskt har en plan för mig också.