Vaknade i morse med migrän och ett rejält illamående. Tråkigt att behöva stanna hemma idag då jag klarat mig i över en månads tid utan att behöva sjukanmäla mig. Nu kanske många av er tycker att det är mycket men för mig är det en rejäl förbättring. Det är ett bevis för mig att jag faktiskt mår bättre! Ni anar inte hur bra det känns att äntligen ha en kropp som faktiskt beter sig efter min ålder och inte som en sjuttioårings. Så det är ju lite bittert då att må dåligt över nåt så dumt som migrän. Men samtidigt så är det skönt att det inte beror på "det gamla vanliga", dvs ledvärken. Igår träffade jag min nya reumatolog. Eftersom det hade blivit slarv med remisserna för blodproverna så kunde jag inte ta några inför besöket och hade därför inget att jämföra med. Dock så höll läkaren med mig om att Cellceptet förmodligen har börjar ge verkan eftersom det stämmer överens med hur lång tid det tar innan medicinen börjar fungera och när jag började känna mig bättre. Så nu ska hon lägga upp en vårdplan för när njurbiopsin ska bli av, kortisonet ska ner till 15 mg och så ska jag börja med Trombyl för att minska risken för proppar. Happ. Men det blir nog bra. Ni anar inte hur ovant det kändes att sitta hos läkaren och för första gången på år kunna säga att allt känns hur bra som helst förutom tröttman. Att ingenting gör ont längre. Blir nästan gråtfärdig av att skriva det för det här är något jag drömt om så länge, att slippa värken, svullnaderna, håravfallet, febern, illamåendet och magkatarren. Det har ju varit helt galet kallt de senaste två veckorna och inte den minsta lilla led har gjort ont. I vanliga fall skulle jag ha ätit hur mycket värktabletter som helst för att kunna ta mig igenom dagen. Idag äter jag inte en enda, om det inte beror på huvudvärk. Jag har kunnat släppa oron över att sitta hemma hos folk en längre stund för att sedan bli stel. Bara det att jag kan gå och träna utan att knäna svullnar upp är ett mirakel i sig. Så nu fattas bara att få ordning på min trötthet så kanske mitt liv blir helt perfekt, ur ett hälsoperspektiv alltså. Efter besöket skulle jag till sjuksköterskan och ta dom där proverna som inte blivit av och jag skojar inte, hon fullständigt massakerade min arm. Prover som brukar gå på mindre än fem minuter tog en kvart och hon svettades, blev nervös och blodade ner sig. Ett tag grävde hon in nålen så djupt i venen på mig att jag var tvungen att säga ifrån för då var inte tårarna långt borta. Jag har ju blivit så van vid att ta prover men där passerade hon min smärtgräns. Hu!
Nu ska jag se om jag får i mig något nu när illamåendet och huvudvärken inte är lika intensiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar