Äntligen över

Vilken jävla pärs den här dagen har varit. Om ca 40 min får jag äntligen gå upp ur sängen för första gången på sju timmar och gå upp och kissa. Min blåsa sprängs vilken sekund som helst men jag vägrar använda mig av bäckenet. Jag överlevde njurbiopsin men inte utan att ställa till med en scen först. Jag hade fått lugnande innan jag rullades ner till röntgenavdelningen men det hjälpte ju inget. När de bad mig rulla över på mage för att kunna bedöva området började jag storgråta. Alla sköterskor och läkaren blev galet nervösa, försökte ge mig lugnande via spruta men tappade skiten på golvet och jag bölade ännu mer. Tur att min mamma var där som kunde ge mig lite tröst. Det var verkligen ett weak moment för mig så jag är evigt tacksam för att någon fanns där vid min sida. Jag hatar verkligen att inte ha kontroll. Men till slut fick jag i mig stesoliden och läkaren kunde utföra undersökningen utan att det direkt kändes. Sen fick jag ligga på sidan i två timmar och fick sjukt ont i höften och huvudet. Eftersom jag skulle fortsätta fasta under dessa två timmar fick jag inte heller ngn Alvedon. När de föreslog en supp valde jag att härda mig igenom smärtan. Så efter två plågsamma timmar fick jag äntligen
lägga mig på rygg och det var den ljuvligaste känslan nånsin. Ok, nästan lika bra som det kommer kännas när jag väl får gå upp och kissa. Efter det här hoppas jag att jag slipper sjukhus på jäkligt länge. För er som läser detta så kanske jag framstår som en barnrumpa, vilket jag kanske är, men jag kan svära på att jag varit mer på sjukhus det senaste året än vad ni nånsin behöver vara under en hel livstid. Man blir rätt less då, av den ständiga påminnelsen om att kroppen alltid ska jävlas. Nu vill jag bara ha positiva svar från den här provtagningen så jag kan få gå vidare med mitt liv. Snälla gode Gud låt mig slippa sjukhus och undersökningar och nålar på väldigt, väldigt länge. Låt mig få fortsätta vara frisk framöver. Låt mig få åka hem i morgon.