Hearts of ice

Jag var precis med om det konstigaste på länge. Jag sitter här hemma och pillar framför datorn när jag hör att någon gråter i trapphuset och skriker "kan någon hjälpa mig?". Givetvis tror jag att det är någon som slagit sig så jag går ut i trapphuset, om än något försiktigt för jag är rädd för vad jag kan tänkas mötas av. I mitt huvud föreställde jag mig brutna ben eller blodigt sår från en panna. Där sitter det, vad jag antar är, en hemlös kvinna och gråter framför nya grannens dörr. Hon börjar prata om vilken toppenkille grannen är, att hon tappat bort sin man som var från Brasilien och att hon trodde att han var hos min granne, att hon begravt sin döde son i morse, att hon har en barnvagn utanför med alla sina saker som hon hämtat hos sin mamma. Det slutar med att jag något obekväm hämtar min hemtelefon och lånar den till henne och till slut får hon tag på någon bekant som ska hämta henne. Jag frågar om hon ätit något men det hade hon redan. När jag sedan går in till mig och tittar ut genom köksfönstret ser jag att hon går sin väg med en barnvagn full med prylar.


Alltså, jag trivs inte alls med hur jag reagerade gentemot henne. Att min första spontana reaktion var "fuck det är en alkis/druggie", som om det är värre än någon som slagit sig blodig som jag först trodde det var. Visst lånade jag ut telefonen till henne men det var efter mycket om och men för jag var så osäker på vad jag skulle göra, samtidigt som jag hörde henne gråta efter hjälp därute. Jag tyckte synd om henne samtidigt som jag tänkte: men det är ju du som gjort de val som slutat med att du hamnat här. Ja, exakt så tänkte jag. Vidrigt va? Här sitter jag alltför ofta och beklagar mig över hur kall världen har blivit samtidigt som jag hellre vill titta bort och låtsas som ingenting när någon i min närhet uppenbarligen mår dåligt. För det är ju skitbekvämt att låta någon annan sköta om problemen. Även om den här kvinnan må hända var påverkad av någon form av substans (mycket tydde på det) så är hon fortfarande en människa och ska behandlas därefter. När det t.ex. kliver på någon på tunnelbanan och frågar efter pengar brukar jag se dom i ögonen och säga nej. Mest för att markera: jag ser dig. Hennes ord om att "alla bara tittar bort när jag kommer" fick mig att må illa för det är precis så jag kände först när jag märkte vem hon var. Jag ångrade mig rentav att jag hade öppnat dörren. Tjusig människosyn, verkligen. Man tror att man bidrar med något när man skänker en slant till Läkare utan gränser och är Världsförälder, men hur mycket GÖR man för andra människor, egentligen? Snacka om att ha blivit så fruktansvärt småborglig. Jag kanske har ett hjärta av sten trots allt.