Garderoben, säg hej till er nya vän

Ibland lönar det sig att vänta lite innan man slår till på den där saken som man inte kan få ur huvudet. I mitt fall "tjänade" jag en hunka den här gången. Här har ni mitt (förmodligen enda nånsin värt namnet) rea-fynd från Zara. Hade köpt den även om den inte var nedsatt, så mkt älskar jag den. Den är bara såå Leslie. 

Every colour illuminates

Just när man inte trodde att Spectrum kunde bli mer magisk så kommer Calvin Harris och ba schmack, här får ni en helvetes remix. Jag ryyyser!

I wanna dance, dance, dance

Det här är allt jag har i huvudet just nu.

Jag skyller på att jag har Danceaerobics-abstinens. Jag kunde inte gå på det passet idag pga jobbet, plus att jag var på så sjukt skojigt Zumba-pass igår, hence denna sjuka danslust just nu. Men dansa blir det inte av med förrän på lördag då jag ska gå på Zumba igen. Och förhoppningsvis, lite ut-och-dansa-på-riktigt på kvällen också. 

I morgon väntar Bodypump.  ; ____ ;

Cómo puedes vivir contigo mismo?

Det här händer inte ofta, så därför var jag bara tvungen att blogga om det. Här har ni lite härlig sommardiscopop från gamla hemlandet i form av Alex Anwandter. Pump up the jam!

Ibracadabra i mitt hjärta

Bild på vår kapten skamlöst snodd härifrån.

Till alla Zlatan-haters därute har jag bara följande att säga: vi kan väl vara överens om att ni åtminstone kan försöka omvärdera era åsikter efter EM-spelen?

You can't keep holding on, to all that's dead and gone

Idag fick jag veta att min semester börjar en vecka senare än vad jag först trodde. Hade tydligen blandat ihop veckorna helt. Först om åtta veckor går jag iväg och då har jag två veckor semester. Så det är bara att kämpa på.

Vet inte om det beror på att jag har sovit dåligt på sistone men på den senaste tiden har jag känt mig så less på allt. På vardagen, på alla rutiner. Är det här allt livet har att ge? Jobba, äta, träna, sova, jobba, äta, jobba, skita, sova, och så håller det på tills du dör, amen. När jag tänker efter så kanske det är dom här tankarna som håller mig vaken om nätterna? *Duh!* Allt började med när jag och min bror satt uppe en natt som övergick till morgon och vi bara filosoferade över livet. Han berättade att han i dagsläget var lycklig. Trots att framtiden är osäker och trots så jävla mycket annat så är han lycklig. Jag insåg då att jag borde vara det men att jag inte är det. Visst, jag är inte olycklig heller, men jag känner mig så otillfredsställd. Jag har länge ignorerat det för SLE:n har under många år upptagit mina tankar helt. Alltid har den legat där i bakgrunden och styrt över alla mina val. Ren överlevnad var allt jag fokuserade på, allt annat var sekundärt. Nu har jag mått bra så pass länge att jag har fått tid över att reflektera över vem jag är och vad jag vill. Och insett vilket misstag det var att leva i ständig rädsla för det har gjort mig till ett tomt skal. Jag har alltid haft, om en svag emellanåt, lust att vilja fly. Hela livet har jag känt mig missanpassad överallt, i alla sammanhang. Jag har fått jobba för att passa in. Det är sällan det har känts helt naturligt från första början, sällan jag har känt mig välkommen direkt. Innan jag får arga protester från bekanta så vill jag bara påpeka att felet ligger hos mig, okej? Det är jag som är störd så ta inte åt er. Det är jag som har svårt att släppa människor inpå livet. Iallafall, just nu längtar jag hett efter att få komma bort, till en annan miljö, se andra människor. Mest av allt vill jag till ett annat land. I dagsläget inget här som lockar. Jag behöver få perspektiv och ge livet lite mer mening. Jag blir sjuk av alla dom här tankarna för i samma veva som jag vill bort så vet jag inte vart jag vill. Eller vad jag ska göra när jag väl är där. Sen vet jag inte heller om jag skulle våga när (om?) jag väl kommer på det. Alla som känner mig vet ju att jag är en fegis. Men jag vill ändå bort. Det känns som det liv jag lever idag inte duger. Jag behöver mer. Missförstå mig rätt, jag älskar människorna i mitt liv och jag vet inte hur jag skulle klara mig en dag utan någon av dom. Men jag utvecklas inte längre. Jag bara ser på när andra lever sina liv och jag vågar inte riktigt stå på egna ben. Fast jag snart är 30 bast. Snart 30 och lika förvirrad (om inte mer) som när jag var 15. Åh, nu lät ju det här sååå pinsamt offeraktigt. Jag ber om ursäkt för det. Jag har aldrig påstått att jag är bra på att förklara mig själv. Jag försöker bara ge uttryck för den där gnagande känslan som vägrar släppa taget om mig.

Det jag ville ha sagt med allt det här var att detta är anledningen till att jag sparar tre veckor semester för att kunna åka bort till varmare breddgrader i början av nästa år. Jamaica, Kuba, Brasilien, Bali, varsomhelst dit min plånbok kan ta mig. Bara det är varmt som fan och allmänt lazy life. Det kanske är det jag behöver.

They set it on fire

Har kommit över min värsta Mike Posner-besatthet och lyssnar nu mest på dessa två. Orkar. inte. så jävla bra ba. Frågor på det?

Och här dog jag skrattdöden

Planerad träning v.25

Älskar att jag har kommit igång med träningspeppen igen! Inte en dag för tidigt. Jag skulle ha kört Bodypump igår efter jobbet men då det strulade sig att ta sig in till stan pga strömavbrott insåg jag att jag aldrig skulle hinna till passet i tid och fick därför avboka. Så den sammanlagda träningen för förra veckan blev tre tillfällen. Även om det kändes lite som att jag "fuskade" i onsdags för att jag inte tog ut mig fullt ut pga magont. Men jag gick på det ändå och försökte iaf och det är ju det som är huvudsaken. Men nu är det en ny vecka och nya tag som gäller. Försöker verkligen få det här att gå ihop nu för det är mycket jobb som väntar den här veckan och i och med att det är midsommar i helgen går fredagen och lördagen bort som träningstillfällen på Sats. Men så här ser planen ut:

Måndag: Bodypump OCH Danceaerobics. Blev ju ingen Bodypump igår så jag tar igen det idag sitället. Är sugen men inte ett dugg kaxig då baksidan av mina lår fortfarande ömmar från fredagens träning.

Onsdag: SH'BAM och eventuellt fria vikter efteråt. Det blev inte av förra onsdagen.

Lördag: Löpning eller promenad, beroende på hur mina knän känns den dagen. (Löpning. I know, right?)

Söndag: SH'BAM eller Bodybalance.

Är ni sugna på att joina mig så holla at your girl. Blir mer än glad över lite sällskap.

När jag ändå tar upp ämnet hälsa så är det två saker som stör mig. Det ena är att jag har sovit riktigt dåligt på sistone. Är så trött om kvällarna men har ändå svårt att sova. Snittar runt fem timmar per natt som bäst. I fredags sov jag tre timmar innan jag begav mig till Shape-passet. (Självklart var då vikarierande instruktören en riktigt snygg jävel och jag förbannade mig själv för att jag med mina monsterpåsar under ögonen ställt mig så långt fram i tron om att det var en den ordinarie instruktören.) Det är det ena. Det är andra är att jag är brutalt röksugen hela tiden. Var kom det ifrån liksom? Idag var jag farligt nära att köpa ett paket cigg men jag lät bli för jag vet hur det blir sen efter ett par bloss. Dessutom har jag ju äntligen fått upp ett flås och då vill jag ju inte sabba det genom att börja röka, bräcklig som jag är. Och eh, det är ju inte direkt bra för min SLE heller. Förmodligen finns det ett samband mellan dessa, nu måste jag bara komma på orsaken till det.

If you leave, I'm gonna find you

Jag har fått en ohälsosam hang-up på den här låten. Allt började med att jag hörde den för första gången under stretchen på SH'BAM i onsdags (jag har tydligen bott under en sten, ja) och sen dess är den cementerad i min hjärna. Måste lyssna på den hela tiden, annars känns det som om nåt fattas mig. Som en drog. Fast den kanske inte är bra, egentligen. Men jag älskar den verkligen ändå.

Dammit Alan Ball!

Har precis sett första avsnittet av femte säsongen av True Blood och allt jag har att säga är: besvikelsen. Hela serien kan ju typ gå och dö nu. Visserligen fanns det inte mycket kvar att hämta då slutet av förra säsongen bara var en enda röra men nu har man verkligen grusat alla förhoppningar om att den kommer återhämta sig igen. Det enda som gör att jag kommer titta framöver (förutom min nyfikenhet och det där förbannade hoppet om att Sooric ska bli av igen) är Alcide och Terry. Och för att jag vill veta hur en viss maker/progeny-relation kommer utveckla sig. Resten. Bara dö.

Saknar dessa dagar! Bild lånad härifrån.

Men som sagt, jag är inte riktigt redo att göra slut med den än för jag hoppas ju ändå att det ska bli sådär bra som det var i säsong 3/ början av säsong 4. Även om det tyvärr ser jävligt mörkt ut.

Planerad träning v. 24

Vem tog sig till Bodypumpen idag trots jordens träningsvärk, speciellt i röven? Jo, den här grymma bruden! Efteråt var jag alldeles darrig men full av energi. Jag gick t.o.m på Danceaerobics efter men tyvärr var det alldeles för jazzigt och för mycket piruetter för min smak så jag gav upp efter halva passet och stretchade istället. Synd var det för jag hade verkligen energi kvar till att dansa. Och nej, jag är ännu inte där att jag känner att det är ok att löpbanda lite. (Jag försökte faktiskt i fem minuter men gav upp pga tråkman.) Så summan av denna träningsvecka är fyra uppfyllda träningstillfällen. Jag hoppas verkligen att den här positiva träningstrenden håller sig, för så här hade jag tänkt träna nästa vecka.


Måndag: Danceaerobics med instruktören som jag har fetaste tjejcrushen på. Hon är ju bara så cool! Är mer än nöjd med att de har bytt hennes pass från tisdagar till måndagar, för nu passar den mitt schema bättre
Onsdag: SH'BAM, följt av lite fria vikter på gymmet
Fredag: Shape eller Zumba
Söndag: Bodypump

Sommarbio

Igår var jag och Gaby och såg Snow White and The Huntsman i Kista Centrum. Den var klart godkänd som biofilm, även om jag hade önskat mer historia bakom den. Sen kunde jag inte bortse från att jag har riktigt svårt för Kristen Stewarts skådespeleri. Hon ser alltid likadan ut i sina filmer, ängslig och med gapande mun. Jag förstår ärligt talat inte grejen med henne.  Men den var åtminstone väldigt snygg och syskonparet i filmen är riktigt läbbiga. Nu har jag iaf sett den och kan bocka av den från min lista på filmer jag vill se i sommar. Här är några andra som jag vill se under regniga dagar. Lite action, lite romcoms, Wes Anderson och Tim Burton är precis sånt som faller mig i smaken.


Nån som är sugen på att följa med mig på nån av dessa?

I'ma do whatever, no pain is forever

Tanken var att jag skulle spendera den här helgen i Växjö tillsammans med Jesserina och älskade Zacke-plutten, men då tågbiljettpriserna drog iväg på Tradera fick jag se mig överbuden och fick vackert stanna hemma. Så jag inledde denna lediga dag med att gå på ett Bodycombat-pass. Herre vad det tog! Speciellt i min stackars röv. Men det var ändå fantastiskt roligt. (Ibland undrar jag om jag kanske är något utav en självplågare.) Såhär cool önskar jag att jag såg ut efter passet:

Men sanningen var nog närmare såhär

I morgon har jag bokat in mig på Bodypump. Ska bli intressant att se hur det ska gå till då jag körde slut på vartenda liten (obefintlig) muskel idag. Jag vet att jag är så löjligt otränad och svag men jag kan faktiskt glädja mig över att min kondition faktiskt har blivit betydligt mycket  bättre och att jag orkade göra hela fem stycken armhävningar på raken. Yay, go me!
Ärligt nu, jag är faktiskt stolt på riktigt över vad jag presterat idag och under veckan. (Zumba i måndags, danceaerobics och core i tisdags.) Framöver ska jag jobba mer på att bli starkare och hälsosammare. Jag ska klara det här för känslan efter passen, av att vara oövervinnlig trots emellanåt trasig kropp. Den känslan slår allt annat. Jag älskar att se att hur min kropp svarar på alla dessa utmaningar som den utsätts för. Det var inte längesen när allt gjorde ont och jag knappt orkade upp för trappor utan att bli andfådd eller fick ont i knäna. Hell, ibland kunde jag knappt gå ner för trappor ens en gång. Att jag skulle klara av Bodycombat och Bodypump fanns aldrig på kartan då. Det var defintivt otänkbart att jag en dag skulle skita i vad andra tyckte om mig och bara ge mig hän till att dansa under de olika danspassen, trots mina två vänsterfötter och noll taktkänsla. För jag har insett att jag älskar att dansa alldeles för mycket för att orka bry mig om alla andra. För det jag presterar med min ständiga uppförsbacke är så mycket mer värt än andras blickar, som jag i slutändan ändå bara inbillar mig att jag utsätts för. Att komma till instinkt med att ens kropp faktiskt är ett tempel, oavsett vad man tampas med såsom skavanker och sjukdomar, är väl att mogna antar jag. Alltså att verkligen ta till sig det. Min kropp är trots det reumatiska, håriga, flubbiga, så otroligt jävla fin och bäst och därför vill jag ta hand om den framöver. För den är min och vi ska bli bästaste kompisarna.


Men iallafall. Nu är träningen, lunchen och min kroppshyllning avklarad. Vad ska man hitta på med resten av dagen?

Skåphörnsäckel

För alla er andra Jan Stenmark-entusiaster, kolla in den här bloggen.

Me and my Nike's

Så. Jag köpte alltså dessa Nike Free 3.0 V3 från Sportamore och allt jag kan säga är Herre Jesus, så ofattbart sköna skor!!! Det känns verkligen som att gå på moln, precis som min kollega sa. Och så sjukt snygga att det är löjligt åt det. Jag är i extas! Vill typ ut och jogga nu direkt. Den stora frågan nu är om jag ska dom som träningsskor eller som vardagsskor? Tänkte först ha dom till vardags men nu när jag har dom på så inser jag att de vore verkligen toppen att träna i. Att kunna dansa ordentligt utan att få ont i fötterna.


Åh hjälp. Kanske måste beställa ett till par...?

Matchy colours 8

Jag som egentligen inte ens gillar lila så värst...
Gummistövlar, Lidl
Plastpåse, systemet.

Igår, den 2 juni 2012, var det kallare än vad det var på julafton i fjol. Verkligen tacksamt när man skulle på utomhuskonsert. Efter att ha köat i evigheter på systemet för lite vin (halva Stockholm var väl där för att dränka sorgerna över den uteblivna sommaren och grillkvällarna) gick jag runt som en dåre på jakt efter en regnponcho. De var tydligen helt slut överallt! "Det är ju Stockholm maraton idag" var det bl.a. en expedit som sa. Men skam den som ger sig! Till slut fick jag tag på en, som bokstavligen hade legat och skräpat i en butikshörna. Sen bar det av till Gaby där vi preppade inför kvällen med vin och vind-och vattentåliga kläder. Sedan bar det av till Söderstadion och Deadmau5.

Så där stod man och dansade i ösregnet tillsammans med ett handfull andra i ett stort sett halvtomt Söderstadion. Ett tag var det som om himlen öppnat sig helt och spydde ut sina tårar. Men med rätt kläder (och inställning) kan man ju ha hur kul som helst! Tyvärr blev det inga bilder från den grymma ljusshowen pga regnet. Det kändes lite ovärt att få fuktskador på mobilen för. Sedan gick vi vidare till vårt favokhak och drack mojitos (jag fick konstant mynta mellan tänderna) och dansade tills stängning. I gummistövlar. Vilken toppenkväll!

Och eh, jag var tydligen inte helt nykter när jag kom hem igår...Men jag var åtminstone torr.

You do your body work, I feel my pulse working overtime

Idag är det den andra juni och jag ska snart ge mig ut. I gummistövlar, paraply och halsduk. Det svenska bipolära vädret hörni. Att man aldrig vänjer sig vid det. Min kropp protesterar lite mot den, i synnerhet mina fingrar. Det har dom gjort hela veckan men idag känns de lite extra. Jag borde egentligen bara göra det enda rätta och flytta utomlands. Faktiskt.
Ovanpå allt ska en på Deadmau5 spelning på Söderstadion ikväll och vinden lär väl piska på som aldrig förr. Straffet för den milda vintern. 


Men jag är glad ändå. Den här helgen är jag nämligen helt ledig och nästa helg också. Det säger mycket om mitt (icke-existerande) liv just nu. Som jag har längtat! Förutom det där utomhusärendet och kvällens spelning så ska jag nog mest mysa runt i min morgonrock i helgen. Jag ser fram emot att inte göra ett skit. Och så ska jag lyssna på den här:



När jag hör den här så får jag lust att, att...GÖRA något! Typ måla om väggarna, träna eller ut och dansa. I regnet. Det är visst inte bara vädret som är ombytligt.