Dinner ain't got shit on midnight munchies

Idag är det den tiden på månaden. Äh, orka slänga ur sig nåt så krystat. Jag har mens nu, ok? MÄäääÄÄÄns. Därför kände jag mig likgiltig inför allt och var galet sötsugen igår, det är jag faktiskt fortfarande idag. Det blev att trycka i sig en vaniljfylld munk och den var riktigt smarrig. De hade ett "tag 3 och betala 20 kr"-erbjudande på sina munkar och bullar på Konsum så jag köpte faktiskt två munkar och ett weinerbröd, men dom andra två lurade jag i min bror att äta. Så jag var typ lite duktig för jag hade lätt kunna trycka i mig alla tre. Inga problem.


Idag hade jag en dubbel körlektion på förmiddagen och den gick väl helt ok ändå. Jag förstår ju all information läraren ger mig, det handlar bara om att få det till handling också. Nu är jag på väg hem för att hämta träningsväskan för att sedan köra ett Afropass. Är inte ett dugg sugen men jag måste för jag kommer inte ha tid senare i veckan. Ni vet ju att jag älskar Afro, men det är svårt att hitta glädjen när man är svullen om magen och har ont och blöder som en stucken gris. Fräscht. Vill bara äta en massa gottigt (läs, onyttigt) och kolla på tv i mjukisbyxor. Idag är det ju kanelbullens dag också...


Skitstart på min GI vecka.

"Still got me mates and a roof over me head".

Idag avrundade jag och tjejerna denna jobbarhelg med lite bio och fika i Kista Centrum. Riktigt trevligt att göra något efter jobbet och inte bara åka direkt hem som jag ju så ofta gör. Vi bestämde oss för att se What's your number? med Chris Evans och Anna Farris. Den var ungefär vad man förväntar sig av en chickflick med undantag för vissa asgarv. Som denna scen:

Och för att få vara lite fjortis, jag vill ha barn med Chris Evans. Bara så att ni vet. Början av filmen inleddes med en naken Chris sånär på en liten handduk som täckte härligheten. Bara det var lätt värt sin biobiljett.

Och hur har det gått med GI:n kanske ni undrar?

Nja, i och med att jag fuskade med bullen och colan i veckan så sprack allt i fredags då jag började äta lite godis. Sen fortsatte det igår och idag tillsammans med cola. Man kan ju inte gå på bio utan godis. Men aja, bara att ta nya tag nästa vecka. Mitt huvudmål kommer vara att skippa godiset i vardagen och låta bli att äta bröd på morgonen så mycket jag bara kan.

Visste ni förresten att Cloetta har släppt en ny Centersmak? Jupp, med kokosflingor. Ni förstår väl att jag omöjligt kunde motstå det? Var bara tvungen att prova.

Men som sagt, ny vecka, nya tag. Plus att fina Nina gav mig en GI-bok som jag tänkte läsa som godnattsaga och som förhoppningsvis kan inspirera mig.

Cheerio!

Matchy colours 2

Nagellack, nr 151 Marrion Glacé (Mavala)

Mobilväska, H&M

Disclaimer

Jag tittade igenom gårdagens långa inlägg och vill bara påpeka en sak: jag hoppas verkligen inte att ni tror att jag går runt och tycker synd om mig själv och är suicidal, för så är det inte. Det kan jag lova er. Ibland behöver jag bara få skriva av mig vad som finns där i huvudet. Det var därför jag började blogga till att börja med, för att kunna släppa detta i mitt vanliga, vardagliga liv. Det här är ändå tankar som jag nästan alltid har med mig men det är också allt. Tankar som man behöver bli av med. Oftast är det bara ren skit. Jag vill ju såklart inte skrämma er på nåt sätt. SLE är inte kul men jag vet att det finns sånt som är sju resor värre. Jag tycker om mitt liv idag och jag vet att jag har makten att ändra på det som jag inte är nöjd med. Om jag inte mår bra på riktigt så lovar jag att berätta det och inte bara skriva det här på bloggen.


We good?
Bra, då går vi vidare :)

"You look like a tired bird."

Ja, jag vet att den här har varit runt ett antal bloggar vid det där laget men det är den ju lätt värd. Det tar ju aldrig slut! Jag älskar Kristen Wiig, men den lilla tjejen äger.

Mera Florrie

http://www.youtube.com/watch?v=kL15zp94ng4&feature=results_video&playnext=1&list=PLB6CF5BF3A38BB834


Varför går det inte att embedda den här för?
Hmm, men var nu duktiga, klicka på länken och lyssna på den ändå. Det är den faktiskt värd.


Florrie, min nya favis.

I'm always dragging that horse around

I hela mitt liv har jag känt mig malplacerad. Förmodligen är det pga min dåliga självkänsla, då jag alltid känt mig sämre än alla andra (tyvärr) men det är ändå lite lustigt att jag fortfarande känner så. Jag är ju trots allt 28. Mitt tonåriga jag har inte släppt taget om mig än. Arra nämnde i veckan när vi lunchade att hon längtade efter att få flytta till Chile för livet där är enklare. När folk går ut här så ska alla vara så snygga och ingen har egentligen roligt utan alkohol menade hon. Och jag kan bara hålla med. I allafall så är livet så här i Stockholm. Om du är ung stockholmare och inte har status, pengar, utbildning, utseendet och koll på de senaste trenderna så är du ointressant. Jag äcklas så enormt av mig själv för jag låter mig påverkas av det. Vad är det för sjukt samhälle vi lever i där vi värderar någon utifrån deras stil?

Och på tal om att vara tonåring så har mitt liv inte  alls blivit vad jag föreställde mig som ung nånstans. Jag kunde ju aldrig drömma om att jag skulle drabbas av en kronisk sjukdom som faktiskt har fällt krokben på de få drömmar jag hade då. Jag vet att man inte ska låta det påverka ens drömmar men fan vad det är lättare sagt än gjort när ens kropp inte vill vara med i matchen. Det är svårt att drömma och kämpa för något när man är trött ända in i själen och det enda du vill är att dagen ska ta slut så du får sova. Som ni förstår sätter det här igång en spiral av negativa känslor. Man känner sig värdelös och misslyckad som inte orkar ta sig igenom något. Jag har inte haft orken för att engagera mig i något utom det allra viktigaste, som för mig har varit min familj och mina vänner. Men mitt liv har stått på paus i snart fem år. Det känns som om tiden börjar springa ifrån mig och det är klart stressande. Jag vet inte vad jag vill med mig själv rent karriärmässigt. Vad vill jag, vad kan jag? Ibland leker jag med tanken på att byta jobb men samtidigt så vågar jag inte för vem vill anställa någon som är sjuk? Jag känner en enorm trygghet i mitt jobb och i mina fina kollegor men ibland känner jag att det här inte är det jag ska göra. Vad det nu är. Dessutom hoppas jag ju att även jag en dag ska träffa någon att bli riktigt kär i och bilda familj med, men det kan lika gärna bli så att det aldrig händer. Nej, jag skriver det inte för att jag vill ha nåt pity party utan för att det är sant. Låt oss se saker och ting för vad de faktiskt är: jag är en svår person att ha att göra med. Snäll, javisst, men ack så jävla knepig. Jag vill knappt tänka på risken med missfall men den finns där också. och det gör så fruktansvärt ont att tänka på att jag kanske inte kommer få det som var så självklart för mig som oförstörd 14-åring. 

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Jag tror jag behövde ventilera av mig bara. Ibland tror man att man har gråtit tillräckligt över den här sjukdomen men jag antar att tårarna aldrig tar slut. Det gör väl bara mindre ont med åren. Numera har jag lärt mig att leva med min lupus och vara öppen med det. Jag börjar sakta hitta tillbaka till mig själv. Jag förtjänar ju faktiskt allt gott här i världen, för jag är en bra person, lovar! Därför är jag så otroligt stolt över mig själv att jag faktiskt vågade trotsa rädslorna och började kämpa för det där körkortet. När det väl ligger i mina händer kommer det vara som ett kvitto på att jag visst kan. Sen får jag jaga nya drömmar och hålla fast vid tanken på att Gud faktiskt har en plan för mig också.