But now I'm stronger than yesterday

Här sitter jag och dricker mitt gröna te. Skoja bara.

Idag körde jag Afro för första gången på länge (jag är så jäkla hooked!) och har därmed tränat två ggr denna vecka. So far so good. I morgon ska jag ge mig på Shape tänkte jag. För den icke Sats-invigde så är det en styrketräningsklass. Alltså, jag fasar redan. Men jag måste. Märkte idag under afropasset att jag numera fått upp flåset så pass att jag knappt behöver ta pauser längre. I höstas kippade jag efter andan redan efter uppvärmningen. Rätt häftigt att se vilka framsteg man har gjort och vad ens kropp klarar av. Speciellt för mig som varit så svag så länge. Så nu måste jag ge upp stödjhulen och utmana mig själv med styrketräning. Jag ska bli en riktigt stark chei. 

Feel no pain

Vaknade i morse med migrän och ett rejält illamående. Tråkigt att behöva stanna hemma idag då jag klarat mig i över en månads tid utan att behöva sjukanmäla mig. Nu kanske många av er tycker att det är mycket men för mig är det en rejäl förbättring. Det är ett bevis för mig att jag faktiskt mår bättre! Ni anar inte hur bra det känns att äntligen ha en kropp som faktiskt beter sig efter min ålder och inte som en sjuttioårings. Så det är ju lite bittert då att må dåligt över nåt så dumt som migrän. Men samtidigt så är det skönt att det inte beror på "det gamla vanliga", dvs ledvärken. Igår träffade jag min nya reumatolog. Eftersom det hade blivit slarv med remisserna för blodproverna så kunde jag inte ta några inför besöket och hade därför inget att jämföra med. Dock så höll läkaren med mig om att Cellceptet förmodligen har börjar ge verkan eftersom det stämmer överens med hur lång tid det tar innan medicinen börjar fungera och när jag började känna mig bättre. Så nu ska hon lägga upp en vårdplan för när njurbiopsin ska bli av, kortisonet ska ner till 15 mg och så ska jag börja med Trombyl för att minska risken för proppar. Happ. Men det blir nog bra. Ni anar inte hur ovant det kändes att sitta hos läkaren och för första gången på år kunna säga att allt känns hur bra som helst förutom tröttman. Att ingenting gör ont längre. Blir nästan gråtfärdig av att skriva det för det här är något jag drömt om så länge, att slippa värken, svullnaderna, håravfallet, febern, illamåendet och magkatarren. Det har ju varit helt galet kallt de senaste två veckorna och inte den minsta lilla led har gjort ont. I vanliga fall skulle jag ha ätit hur mycket värktabletter som helst för att kunna ta mig igenom dagen. Idag äter jag inte en enda, om det inte beror på huvudvärk. Jag har kunnat släppa oron över att sitta hemma hos folk en längre stund för att sedan bli stel. Bara det att jag kan gå och träna utan att knäna svullnar upp är ett mirakel i sig. Så nu fattas bara att få ordning på min trötthet så kanske mitt liv blir helt perfekt, ur ett hälsoperspektiv alltså. Efter besöket skulle jag till sjuksköterskan och ta dom där proverna som inte blivit av och jag skojar inte, hon fullständigt massakerade min arm. Prover som brukar gå på mindre än fem minuter tog en kvart och hon svettades, blev nervös och blodade ner sig. Ett tag grävde hon in nålen så djupt i venen på mig att jag var tvungen att säga ifrån för då var inte tårarna långt borta. Jag har ju blivit så van vid att ta prover men där passerade hon min smärtgräns. Hu!


Nu ska jag se om jag får i mig något nu när illamåendet och huvudvärken inte är lika intensiva.

Måndag

Den här veckan tänkte jag utmana mig själv och försöka träna fyra gånger. Jag har redan klarat av ett svettigt Zumba-pass i kväll. Vet inte om träningssuget är tillbaka, men då jag även var och tränade igår trots lördagens utgång så känns det som att det går åt rätt håll i allafall. 

Nog om det. Idag smet jag in på H&M och provade lite kläder. Hörni, jag behöver verkligen uppdatera min garderob. Jag "behöver" mer färg och lite mer klassiska plagg, dammit! Har egentligen inte råd att shoppa nu men den här stickade tröjan kunde jag inte motstå. Det bara skrek Leslie om den.

Framöver ska jag leva efter devisen en in, två ut. Jag har ju sen i höstas pratat om en rejäl garderobsrensning men inte kommit till skott så det är ju verkligen passande. Men vad som åker ut får jag ta i morgon. Just nu ropar kudden efter mig.

Dagens guilty pleasure

Den här låten rimmar illa med min annars så feta musiksmak (LOL!) men jag kan inte värja mig mot den. Det här är Kelly när hon låter som allra bäst helt enkelt. Sacre bleu vilken röst.

I never stop coming back

Nu är äntligen min lediga helg här! Snart kommer tjejerna över för lite civiliserat drickande och sedan utgång och jag borde vara skitglad för jag har saknat dom och det var evigheter sen sist jag var ute men jag är på så förjävla dåligt humör just nu. Jag har en massa finnar i ansiktet och inget att ha på mig i klädväg och jag borde egentligen dammsuga istället för att sitta här, men det är nog alldeles för sent för att göra nåt åt det. Hej hormoner, vad kul vi har ihop. Not.
Orkar inte med att vara så här. Klimakteriet kanske inte är så dumt ändå?


Försöker kicka igång helgpeppet med den här.
Hoppas ni är trevligare i sinnet än vad jag är just nu.

Try walking in my shoes

Jag tror att det är hög tid att inviga mina nya kängor i morgon. Lolet när jag haltade hem i svinkylan för att inte tappa sulan. 

Du måste ta mig någon annanstans

Hur stört är det inte att det redan är februari? Helt galet ju.
(och hur stört är det inte att jag inleder det här inlägget med att prata om tiden som flyter förbi??) Jag har hamnat i en slags ofrivillig skrivkramp. Har inget jag direkt vill dela med mig av. Jag går mest runt och är så trött igen. I måndags var jag och tränade SatsCorePuls och i vanliga fall brukar jag tycka att det passet är asjobbigt men eftersom jag aldrig tog ut mig så blev jag knappt svettig. Min träningslust är med andra ord fortfarande på vift. Så istället för att försöka fylla ut raderna med en massa annat ointressant dravel (ping min kroppsnoja) får ni den här fina remixen av Jonathan Johanssons Stockholm tills jag har något roligare att komma med. Den duger jäkligt bra den med.

Ett annat tips btw är om ni ska på bio så passa på att se Mission Impossible: Ghost Protocol. En actionrulle som gjord för biosoffan och som faktiskt var riktigt bra. Jag älskade verkligen varje sekund av den filmen. Slut på meddelandet.