10 HONEST THOUGHTS ON BEING LOVED BY A SKINNY BOY
by
Rachel Wiley
1.
I say, ‘I am fat.’
He says ‘No, you are beautiful.’
I wonder why I cannot be both.
He kisses me
hard.
2.
My college theater professor once told me
that despite my talent,
I would never be cast as a romantic lead.
We do plays that involve singing animals
and children with the ability to fly,
but apparently no one
has enough willing suspension of disbelief
to go with anyone loving a fat girl.
I daydream regularly
about fucking my boyfriend vigorously on his front lawn.
3.
On the mornings I do not feel pretty,
while he is still asleep,
I sit on the floor and check the pockets of his skinny jeans for motive,
for a punchline,
for other girls’ phone numbers.
4.
When we hold hands in public,
I wonder if he notices the looks —
like he is handling a parade balloon on a crowded sidewalk;
if he notices that my hands are now made of rope.
5.
Dear Cosmo: Fuck you.
I will not take sex tips from you
on how to please a man you think I do not deserve.
6.
He tells me he loves me with the lights on.
7.
I can cup his hip bone in my hand,
feel his ribs without pressing very hard at all.
He does not believe me when I tell him he is beautiful.
Sometimes I fear the day he does will be the day he leaves.
8.
The cute hipster girl at the coffee shop
assumes we are just friends
and flirts over the counter.
I spend the next two weeks
mentally replacing myself with her
in all of our photographs.
When I admit this to him
we spend the evening taking new photos together.
He will not let me delete a single one of them.
9.
The phrase “Big girls need love too” can die in a fire.
Fucking me does not require an asterisk.
Loving me is not a fetish.
Finding me beautiful is not a novelty.
I am not a fucking novelty.
10.
I say, ‘I am fat.’
He says, ‘No. You are so much more’,
and kisses me
hard.
Lyckades precis klicka hem dessa leggings från H&M:s designsamarbete med Martin Margiela. Det var just dom jag hade mina ögon på (även om resten av kollektionen är en dröm!) så jag är mer än nöjd just nu.
Fy fan vad jag älskar dig Zlatan!!!!
Till alla som nånsin tvivlat på honom: ät skit och dö. På riktigt. Den här matchen mot England, som borde döpas till The Zlatan Show i de engelska morgontidningarna, (hahahaHAHAHA så jävla mkt in your face! ) var så underbar att jag är alldeles hes och tårögd.
Jag har tappat motivationen till att förändra mitt liv. Eller snarare, jag bryr mig inte riktigt fast jag verkligen borde. Jag provade kläder i måndags och fick jätteångest för att min vanliga klädstorlek kändes stram och att jag fick gå upp till storlek 42 i en klänning för ja, jag är så pass bred över midjan. Jag känner själv att allt sitter tajtare nuförtiden. Så det borde vara motivation nog att kämpa vidare med träningen och tänka på vad jag stoppar i mig för jag trivs ju inte att vara så här. Det här är inte jag. Men jag orkar faktiskt inte bry mig. Jag vet att jag inte anstränger mig nog att ändra mina dåliga matvanor som faktiskt är den värsta boven men just nu så känns det som att det kvittar. Jag vill ju inte vara sån här, jag vill ju må bra och trivas med mig själv men samtidigt så vill jag inte ändra på hur jag lever idag. Det är knappt så att jag vill ta mig till gymmet. Jag hittar på ursäkter för att låta bli.
Jag vet att jag har skrivit om det här förut och att det här tråkigt nog inte kommer vara det sista inlägget om det heller. Men det är för att jag har så jäkla svårt att hålla fast vid något som fungerar för mig. Jag tycker verkligen att det här är så sjukt svårt. Jag ger liksom upp. Just nu vill jag inte ens ta tag i nånting. Jag bitchar om hur tjock jag känner sig samtidigt som jag proppar i mig godis. Jaja. Jag vet att jag gör fel, men som sagt, jag pallar inte. Så här står jag nu och hoppas att motivationen ska komma stormandes vilken dag som helst.
Jag skyller allt på mörkret som vanligt. Energitjuv, det är vad det är.
Jag har fått Mark Ruffalo-överdos i helgen i och med You can count on me (Terry Prescott, din underbara, söndertrasade jävel!), Eternal sunshine of the spotless mind och The kids are all right . Jag har älskat honom sönder och samman sen han spelade stackars kärlekskranke Stan i Eternal sunshine och jag har sett många av hans filmer sen dess och trodde inte att det gick att beundra en skådis mer än så. Då ba går han och gör världens bästa Bruce Banner med sådan övertygelse att man ryser i The Avengers. (Sorry Eric Bana.)
Förlåt för tönterierna från min sida men han är ju så underbar! Jag kan ju inte göra annat än att tycka om en man som besitter varma, snälla ögon, spelar brallorna av alla andra i alla filmer han är med i och som dessutom är miljöaktivist. Mark Ruffalo, vilken gåva till världen.
Så här låter min måndag idag, avd. covers behöver inte alltid vara dåliga.
