Blev precis klar med mitt läkarbesök på antikoagulationsmottagningen. Åkte hela vägen ut hit i slasket för ett besök som knappt varade i 10 minuter. Ibland undrar man om telefonen är någon slags nymodighet för läkarkåren. Aja.
Så detta var vad jag fick ut av mötet: jag ska äntligen få sluta med waran! Slut på att behöva oroa sig över att få små sår som aldrig slutar blöda. En medicin mindre att behöva lägga i dosetten. Bara det gör mig så otroligt glad! Känner mig som ett vandrande labb med alla mediciner som min stackars kropp utsätts för. Läkaren kunde inte riktigt fastställa varför jag fått en DVT då proverna som jag har tagit inte visade på några såna antikroppar som de SLE-patienter brukar ha som åker på blodproppar. Jag hade ren jävla otur helt enkelt. Så det är ju också en lättnad, att veta att jag inte har en direkt benägenhet att få såna. Men jag ska ändå ta nya prover om ca fyra veckor för att verkligen försäkra mig om att så är fallet. Det är ingen garanti att jag aldrig kommer få det igen men det känns nice att veta att sannolikheten är lika stor som för vem som helst. Jag frågade läkaren om mina missfärgningar på framsidan av vaderna, om det är något att oroa sig för. Det var det inte men hon sa att det är inte säkert att de försvinner. Jag får helt enkelt leva med lilafärgade ben. Sak samma, huvudsaken är att de är friska och starka! Det jag ska tänka på framöver är att inte äta p-piller (men det vet jag ju redan eftersom det är strikt förbjudet för min del pga SLE:n) och att ta en lättare dos Fragmin vid flygningar som varar längre än 4 h. Och om jag opereras igen och blir sängliggande på sjukhus måste jag berätta om min DVT så att jag får rätt medicinering, för att förhindra att det händer igen.
Så framöver ska jag väl oroa mig för njurbiopsin som i och med dagens besked blev mer verklig. Läskigt, men samtidigt så vill jag bara ha alla prover överstökade så jag kan få gå vidare med mitt liv. Mitt liv som är värt mycket och min kropp som ska tas hand om.
Så detta var vad jag fick ut av mötet: jag ska äntligen få sluta med waran! Slut på att behöva oroa sig över att få små sår som aldrig slutar blöda. En medicin mindre att behöva lägga i dosetten. Bara det gör mig så otroligt glad! Känner mig som ett vandrande labb med alla mediciner som min stackars kropp utsätts för. Läkaren kunde inte riktigt fastställa varför jag fått en DVT då proverna som jag har tagit inte visade på några såna antikroppar som de SLE-patienter brukar ha som åker på blodproppar. Jag hade ren jävla otur helt enkelt. Så det är ju också en lättnad, att veta att jag inte har en direkt benägenhet att få såna. Men jag ska ändå ta nya prover om ca fyra veckor för att verkligen försäkra mig om att så är fallet. Det är ingen garanti att jag aldrig kommer få det igen men det känns nice att veta att sannolikheten är lika stor som för vem som helst. Jag frågade läkaren om mina missfärgningar på framsidan av vaderna, om det är något att oroa sig för. Det var det inte men hon sa att det är inte säkert att de försvinner. Jag får helt enkelt leva med lilafärgade ben. Sak samma, huvudsaken är att de är friska och starka! Det jag ska tänka på framöver är att inte äta p-piller (men det vet jag ju redan eftersom det är strikt förbjudet för min del pga SLE:n) och att ta en lättare dos Fragmin vid flygningar som varar längre än 4 h. Och om jag opereras igen och blir sängliggande på sjukhus måste jag berätta om min DVT så att jag får rätt medicinering, för att förhindra att det händer igen.
Så framöver ska jag väl oroa mig för njurbiopsin som i och med dagens besked blev mer verklig. Läskigt, men samtidigt så vill jag bara ha alla prover överstökade så jag kan få gå vidare med mitt liv. Mitt liv som är värt mycket och min kropp som ska tas hand om.
